Peter Normans protest dödade hans karriär
Peter Normans naglar var inte målade i regnbågens färger.
Men han stod där på prispallen, tjugosex år gammal, alldeles i utkanten av historieskrivningen, och väntande på att hans liv skulle rasa samman.
Fyrtiofem år senare syns han igen, när ingen vill missa att sätta Emma Green Tregaros nagelprotest i en historisk kontext. Återigen visas den klassiska bilden från Mexiko-OS 1968: Tommie Smith och John Carlos som står på prispallen efter 200-metersfinalen med varsin handskbeklädd näve mot skyn, en legendarisk protest mot rasism och diskriminering.
Peter Norman var ingen av dessa två ikoner. Han var den vite killen som stod just bredvid.
En sensationell australiensisk silvermedaljör som inför prisutdelningen hade börjat prata med de båda amerikanerna. Smith och Carlos hade då berättat om den aktion de planerade: de skulle bära svarta handskar och protestera med knutna nävar. Problemet var bara att Carlos hade glömt sina handskar i olympiabyn.
Efteråt har de berättat att det var australiensaren som föreslog att de skulle dela paret, en handske var.
För att visa sin solidaritet såg Peter Norman dessutom till att låna en protest-badge från det amerikanska lägret, som han under prisutdelningen bar på sitt bröst.
Efteråt, när skandalen var ett faktum, skickades amerikanerna Smith och Carlos hem från olympiaden. De mottogs som hjältar och trubbelmakare, för alltid symboler för mod och rättvisa.
Peter Norman? Han sprang aldrig för Australien igen. Solidaritetshandlingen blev ett karriärmässigt självmord. Det rassegregerade Australien behandlade sprintern som en landsförrädare. Trots att Norman fyra år senare kvalificerade sig till OS i München med överlägsen marginal fick han inte åka.
Han tystades effektivt. Tidningarna skrev inte. Australiens bäste sprinter någonsin föll i glömska. Och själv sjönk Peter Norman allt djupare ned i depressioner och alkoholmissbruk.
Detta skulle nästan kunna vara en sedelärande historia, om man bara blev klok på vad den ska lära oss.
Eller så här: om den bara lärde oss något upplyftande. Men det gör den inte. För på historieskrivningens skräphög finns tusentals Peter Normans, de bortglömda hjältarna som försvann mellan raderna. Människor som stod upp för något, och tvingades betala priset.
Och när det 2005 restes en staty över händelsen var andraplatsen tom, Peter Norman var inte ens med i konstverket.
Ett år senare dog han, sextiofyra år gammal. Peter Norman fick en hjärtattack medan han klippte gräset.
På begravningen var det två grånade amerikaner som bar kistan; Tommie Smith och John Carlos hade rest till Australien för att visa sin respekt.
Och fyrtiofem år senare står sig fortfarande rekordtiden från silverloppet i Mexiko, till denna dag har ännu ingen australiensare sprungit snabbare än den modige Peter Norman.