Vårt tydligaste särdrag: Självgodheten
Handen på hjärtat nu.
Jag har ingen aning om vem Erna Solberg är. Det har inte du heller. Hur mycket vi än låtsas att namnet klingar bekant.
Om en vecka kan hon vara norsk statsminister.
Det är en genant paradox: Medan norrmännen alltid har tittat på svensk tv, läst svenska böcker, sett svenska filmer, följt svensk politik - har svenskarnas norska intag begränsat sig till, tja, Fleksnes.
Som när norska storfilmen ”Kon-Tiki” gick upp på svenska biografer. Under premiärhelgen i Norge sågs den Oscarsnominerade filmen av 160 000 norrmän. Här var motsvarande siffra knappt 4 000.
– Oavsett hur bra norska filmer är så är svenskarna lite skeptiska, konstaterade distributören i pressen.
Eller en så formidabel norsk film som Joachim Triers ”Oslo 31 augusti” – under hela spelperioden nådde den endast 6 812 svenska biobesökare. I Frankrike nådde den flera hundra tusen.
Jag kommer att tänka på en norsk vän som flyttade till Stockholm i mitten av nittiotalet. När han bjöd dit sin pappa promenerade de runt i staden. Pappan var tyst. Till slut frågade min vän vad pappan tyckte, var inte Stockholm vackert. Pappan sa: Jo, så går det när man är vän med tyskarna.
Det var inte bara en påminnelse om Sveriges flathet under andra världskriget - jag föreställer mig att det också var en pik mot den svenska inskränktheten.
För inte så länge sedan debatterades i radio om man över huvud taget kunde tala om svenskhet.
Och ja, naturligtvis kan man tala om nationella särdrag. Ett av de tydligaste: den svenska självgodheten. Rollen som hela världens duktiga storebror. Den felaktiga insikten om att man bor i världens modernaste och mest jämställda land som gör att man varken vill eller orkar intressera sig för något som sker utanför nationsgränserna. En inställning som i perioder genomsyrat vår utrikespolitik under de senaste hundra åren: Från passiviteten under andra världskriget till vår nutida ovilja att hjälpa de hårdast drabbade krisländerna i södra Europa.
Man sköter sitt.
Det gäller inte bara i relation till Erna Solberg och Norge. Samma beskyllning om ointresse för utlandet brukar komma från Tyskland. Medan tyskarna fortsatt investerar kraftigt i vårt näringsliv och beundrar vår kultur är svenskarnas intresse för det tyska i bästa fall ljummet, såvida det inte handlar om svartvita TV10-dokumentärer om Hitlers uppgång och fall.
Och om man nu ska vara sådan: Hur intresserade är svenskarna av Europa över huvud taget? Eller omvärlden i stort? Om man väljer att bortse från amerikanska superhjältefilmer, brittisk Premier League-fotboll och thailändsk pad thai?
Det är en bister insikt. Sverige är som ett enda stort Skövde.
Norsk litteratur
Karl Ove Knausgård måste anses vara det stora undantaget för den svenska ignoransen. Men å andra sidan utspelar sig betydande delar av norrmannens ”Min kamp”-serie i Sverige. Och dessutom är hans prosa som en jävla naturkraft - ostoppbar.
Norsk film
I många år har svenskarna sneglat avundsjukt på dansk film. Men det finns goda skäl att i stället blicka mot Norge. Listan kan göras lång: ”Oslo 31 augusti”, ”Sykt lykkelig” ”Den brysomme mannen”, ”Limbo”, ”Mer eller mindre man”, ”Reprise”, ”Hawaii Oslo”, ”De osynliga”. Alla har de några saker gemensamt: De är lysande filmer, och de floppade i Sverige (eller fick inte ens biodistribution).