Vi behöver ju mellanrum, ställtid – väntan
En morgon vaknar jag och vill vara Frank Larson.
Han är en svensk universitetslärare som bott i USA större delen av sitt liv, och han finns inte, annat än i Carl-Henning Wijkmarks senaste roman. Den som bär titeln ”Vi ses igen i nästa dröm”.
Larson har just ätit frukost när han irrar bort sig i ett modernt svenskt hotells källarvåning. Till slut hittar han ut genom en dörr, vilken leder honom rakt in i en annan tid.
Under resten av boken befinner han sig i 1920-talet. Han reser visserligen till södra Italien, sedan vidare till spanska solkusten, och berättelsen rymmer en jakt efter försoning, men det är stillsamt, och så underbart rogivande.
Romanen utspelar sig på språng. Några långsamma resor med tåg och båt, middagar i restaurangvagnar, vatten som skummar upp mot båtfönster. Hela tiden väntan, mellanrum. Ställtid. Resor som nästan framstår som ursäkter för att få tänka. Världen är återigen stor, omöjlig att greppa, och därför underbar.
Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan längtan efter att få vara en fiktiv karaktär.
Kanske bottnar den delvis i att jag samma morgon också läser en nyhet om Christian Zacharias, en världsberömd pianist med svart polotröja som under en konsert på Göteborgsoperan plötsligt upphört att spela då han hört en mobiltelefon ringa i publikhavet. Lakoniskt sa han: ”Svara inte, låt det ringa”.
Denna, liksom andra morgnar, sträcker jag mig efter telefonen. Så fort jag vaknar. Jag läser alla stora nyhetssajter, kollar Facebook.
Det fortsätter under dagen. På bussen, på trottoaren, när jag väntar på hissen. Upp med mobilen. Kolla nyheterna, Facebook, kanske Unibet. Under lunchen tvingas jag motstå impulsen att kolla mejlen medan jag lyssnar på en vän som pratar.
Inom stressforskningen talar man numera om ”smartphonestress”. Vådan av att alltid bära med sig hela världen i byxfickan. Fackförbundet Unionen larmade häromåret om hur de smarta telefonerna blivit ett arbetsmiljöproblem: gränserna mellan jobb och fritid har upplösts. Ställtiden har utrotats.
På förskolor talar man om fysiska besvär som ”paddnacke” och ”iphonetumme”.
Ett tecken på att barndomens kanske mest underskattade ingrediens tycks ha försvunnit: den ofrivilliga tristessen.
Som i sin tur föder fantasi.
Vilket ofrånkomligen leder oss tillbaka till Frank Larsson. Som för övrigt råkar ha glömt sin mobiltelefon i den moderna världen.
Han tycks inte sakna den.
Statusfylld väntan
Tid har ju under de senaste åren blivit den övre medelklassens främsta lyx. Att baka sitt eget surdegsbröd, stoppa sin egen korv. För att inte tala om fågelskådningen som uppges ha fått en renässans av stressade storstadsbor. Vilket också synts i bokvärlden: fågelskådarna Jonathan Franzen och Tomas Bannerhed har båda skrivit långsamma storartade romaner om livet – och fåglar.
Obegriplig väntan
Å andra sidan: hur ska man tolka dårarna som i veckan tältade utanför elektronikbutiker, likt inför en Springsteen-konsert, i hopp om att först få köpa den nya iphonen?