Mediachefer förväntas kunna uträtta underverk
Att sparka chefer förefaller att vara högsta mode inom krisdrabbade medieföretag. Ja, det förefaller rentav som om höga vederbörande inom företagens styrelser och koncernledningar egentligen inte har andra idéer att komma med när det skiter sig någonstans än att låta någon chef ta hela ansvaret.
Så var det dags för Maria Curman, vd för Sveriges Television. Föga överraskande men litet beklämmande ändå. För även om kanske just Maria Curman inte var rätt kvinna på rätt plats så blir hennes avsked fogat till raden av alla andra snabba avpolletteringar inom mediesektorn en indikation på att något är galet i det system av förväntningar som omger höga chefer i dag.
I dag är det som vi vet svängdörrar som gäller både hos Bonniers krisdrabbade tidningar och Sveriges Television och inget garanterar att okulturen inte sprider sig om andra företag börjar gå dåligt.
Mod och tålamod - Thorbjörn Larssons en gång så lyckosamma ledarskapsmaxim är inget för vår tid.
Låt oss begrunda en serie namn: Erik Månsson, Olle Wästberg, Christina Jutterström, Staffan Thorsell, Ingrid Elam, Anders Johnson, Lars Weiss, Mikael Olsson, Maria Curman.
Expressen, Dagens Nyheter och Sveriges Television, stora institutioner i det svenska medie-etablissemanget, institutioner vilkas chefer traditionellt fått utvecklas till statusbärare i sin roll, har omsatt denna mängd namnkunnigt folk på mindre än ett decennium - de allra flesta på mindre än ett halvt decennium.
Anledningarna skiftar. I en eller annan bemärkelse är den här namnparaden i sin helhet en funktion av oklara förväntningar och kortsiktighet i reaktionsmönstren hos dem som svingat klubborna.
Äger man en mycket klar och distinkt uppfattning om vad man vill med sitt medieföretag kan man naturligtvis tillåta sig att chansa på en överraskande chefsrekrytering - chansa i medvetande om att man kan misslyckas.
Jag föreställer mig att ett sådant övervägande låg till grund för Anna-Greta Leijons rekrytering av Mikael Olsson och Maria Curman i par.
Det var djärvt men kunde ha gått hem om inte Sveriges Televisions styrelse efter Leijons avgång hade avskedat Olsson utan tvingande skäl.
Olssons slarviga privatekonomi skapade ett visst opinionstryck. Sådant kan en styrelse bestämma sig för att stå emot - eller låta bli. Allt beror på siktdjupet.
Saknar man klar bild av sitt uppdrag som beslutsfattare i medievärlden, alternativt engagemang och känsla kan man också göra mycket överraskande rekryteringar. Så var fallet när Dagens Nyheters och Expressens ägare rekryterade exempelvis Anders Johnson respektive Olle Wästberg. Det blev mycket misslyckat och den relativt snabba avpolletteringen finns väl i sig ingenting att anmärka emot.
Saknar man djupare insikt om vad som har utlöst en ledningskris i ett mediaföretag och därtill intresse för journalistikens moderna konkurrensförhållanden men ändå förvaltar uppdraget att tillsätta en chef, satsar man på någon beprövad kraft och hoppas att vederbörande gör underverk.
Christina Jutterström och Staffan Thorsell var sådana lösningar för Expressen. Underverken uteblev dock ty det har underverk för vana att göra och avskeden hängde snabbt nog i luften varvid den ena valde att gå själv och den andra väntade på bilan.
Nu har Joachim Berner fått överta undergörarens roll på Expressen medan Allan Larsson får ge sig ut och vädra i vårvinden på jakt efter någon motsvarighet för SVT.
Typiskt nog har Berner givit sig själv ynka hundra dagar i respit för att vända Expressen.
Sannerligen säger jag eder: Goda företagsledare är inte nödvändigtvis de som med mycket tur och litet skicklighet har uträttat ett underverk och ställer in sig på att göra fler. De är lika litet lämpliga att ta över ett företag med många täta chefsbyten bakom sig som de överförsiktiga - de som ger sig den på att just de inte ska misslyckas.
En chef som ska hantera företag i kris ska vara bra på att hantera kriser. Han eller hon ska äga tålamod, strategisk blick, stryktålighet och stor uthållighet.
En bra chef kräver den tid det tar att lösa problemen vare sig det räcker månader eller år.