Ska någon gör-om-are gå loss hos Bergman?

Det känns som när jag var liten och någon frågade morsan och farsan om de ville köpa 250 busfärska cocosbollar.

”Nej tack”, sa morsan och farsan. Inte i dag (som om de skulle komma andra dagar sen). Och själv stod man och hoppade upp och ner bakom dörren och skrek jag kan spara pengar, jag kan spara pengar. Gå inte. Vänta! Kom tillbaka!

Det är i det känsloläget som jag befinner mig nu. Bergmans kåk är till salu och morsan och farsan har sagt nej båda två. Staten är inte intresserad, och kommunen är inte heller intresserad. Och jag vet, jag vet. Det finns säkert tio tusen skäl för att de inte kan ge sig in i en budgivning av det här slaget. Men det skiter jag i. Jag kan inte se nyktert på det här. Jag tycker inte att man ska se nyktert på det här. Jag tycker att det är vår förbannade plikt att se en utförsäljning av Bergmans kåk ur ett känsloperspektiv.

Volvo är utlandsägt, Kamprad bor i Schweiz, Björn Borg har blivit till ett par kalsonger och Bergman är död. Det är fanimej inte ens någon som håller Sverige rent längre. Så vad blir kvar? Outlet-ställen med fleece-tröjor i XXL? Lador som säljer CD-boxar med the Best of Sinatra? Djurparker med noppiga kameler som luktar sur disktrasa, eller älgskit på burk?

Ni vet det och jag vet det. Förr eller senare kommer det semesterdagar som inte är stranddagar eller dagar när man bara vill ha ett mål. Det är då man vill ha en historia kvar. Att visa upp för sig själv eller att visa upp för barnen eller att visa upp för utländska gäster som är på besök.

Att åtminstone säkra vissa grundläggande kulturhistoriska minnen för kommande generationer.

Om Bergmanbarnen inte vill ha ett museum. Låt åtminstone Bergmans hus bli en del av ett Bergmancenter. Allt är bättre än ingenting.

Eller är det den gamla svenskheten som spökar? Så märkvärdig var han ändå inte, han Bergman. Ett ”du ska inte tro att du är nåt” som ska höras ända in i graven.

Någon annan kan köpa hans tillbyggda kåk, för vi är i alla fall inte intresserade. Gärna en flummig it-satsning eller ett Aqua-land. Men Bergmans hem ses som en riskinvestering och slöseri med pengar. Plötsligt har en fastighet för några miljoner blivit en oöverstiglig summa för stat och kommun.

Själv travade jag över hela Kymmendö en varm sommardag i fjol för att jag hade läst att Strindberg hade suttit i en stuga på andra sidan och författat.

Vi asade barnvagnen över stock och sten och ängar och koskit, och när vi kom över till andra sidan ön stod där ett skjul av storleken utedass på en klipphäll i skogen. Det var Yngve Frejs grav. Emil i Lönneberga skulle hellre ha tagit ett kok stryk än att ha satt sig i det där båset. En stol och ett bord och en koloni med myror och ”titta barn, här satt Strindberg och skrev” (antagligen en gång och sedan aldrig mer).

Ändå är jag glad att sunkbåset står kvar. Och ännu gladare är jag över att det finns ställen som Blå tornet och Mårbacka och Karen Blixens hem i Rungstedlund. Att det finns ställen där man får stå bakom ett rep. Där man slipper vara interaktiv. Där det står ”Förbjudet” på 17 olika språk. Några kvadratmeter fredad zon där tiden fortfarande får stå still.

Vad händer om Ingmar Bergmans hem försvinner till privat ägo? Ett bohag som säljs ut bit för bit.

Hela det enorma biblioteket, tavlor, möbler. Någon som släpper loss ett gäng ”gör-om-are” som skrattar åt inredningen från sextiosju och säger ”när vi är klara med det här pläjset kommer ni inte att tro att det är samma ställe”.

Hur ska man kunna sälja ett liv i delar utan att det förlorar sitt enda viktiga och riktiga värde? Ändå är det antagligen precis det som kommer att hända.

Jag ser redan mäklarannonsen framför mig. Rymliga ytor för rik enstöring med plats för exfruar och diverse barn.

Är det Sveriges syn på Ingmar Bergman?

Följ ämnen i artikeln