Om jakten på dikten om en sån där finne
Vi satt och dinerade flott häromveckan, en finne i tv-branschen och jag.
Samtalet kom in på finnar, och på den där dikten om finnar som ingen av oss kunde minnas ordentligt, som skrevs av en poet som vi inte heller kom ihåg namnet på.
Det är så där. Det är alltid så där.
När man är bland vänner kan knapphändig information räcka överraskande långt. Man säger: ”Du vet den där killen, han som var lite lattjo och jobbade med den där grejen för några år sedan som kallades, ja du vet ...”
Och de vet.
Eller: ”Vad heter hon nu som sjunger och gav ut den där plattan, hon var med någonstans, och sa något som det blev bråk om, eller var det en annan?”.
De vet. Exakt. Fast de kommer inte heller ihåg namn eller fakta eller någonting de kan uttrycka så att en utomstående begriper.
För ungefär hundra år sedan fanns en rolig historia om två gamla gubbar som hade berättat alla roliga historier som fanns för varandra. Sedan satt de där på en parkbänk. De hade numrerat historierna. Så kunde de bara säga nummer till varandra och skratta.
Festligt värre, eller hur?
Antingen är det åldern, eller så är det all information som sköljer över oss från cyberspace, eller rent av en kombination, men vi befinner oss någonstans på parkbänken nu. Fast det är långt mellan skratten, för vi kan inte komma ihåg nummer heller. Nåja.
Emellertid gav vi oss inte den här gången, finnen och jag som dinerade häromveckan. Tvärtom svor vi på att gå till botten med historien, hyvä, hitta dikten, hyvä, och förmedla den till varandra, hyvä paljon!
Han hittade den på finska redan efter ett par dagar. Och på engelska. Och på polska. Jag ville dock ha den på ärans och hjältarnas språk.
Efter några telefonsamtal till närstående med finska rötter fick jag tipset att ringa Birgitta Ulfsson. Hon är en fräck, men aktningsvärd regissör och skådespelare, som en gång var gift med Mumintrollet. På senare år har hon slagit sig ihop med en annan teaterkarl i Göteborg.
Ulfsson visste inte bara omedelbart besked om poeten. Hon hade själv översatt dikten till svenska och många gånger framfört den vid mer eller mindre solenna tillställningar både i Finland och Sverige.
Hon varnade för att dikten använts i lite väl allvarliga och tungsinta sammanhang i hemlandet, men menade också att den kunde fungera alldeles utmärkt med en portion kärleksfull ironi. Dessutom hade hon vänligheten att skicka mig ett brev med översättningen.
”Här har du”, skriver hon. ”Finnen av Jorma Etto från år 1964, gubevars, men inte helt fel i dag heller. Den finns översatt i (självöverskattande) antologier av olika personer, och som vi alla vet är det specifikt finska jävla svårt att tolka till det mer korrekta svenska språket! Nå, mitt försök är en blandning ...”
Finnen
Av Jorma Etto
(tolkad till svenska av Birgitta Ulfsson)
Vad är nu den där finnen för en?
Finnen är en som svarar fast ingen frågat
som frågar där ingen svarar
som inte svarar då man frågar
som går vilse, står på stranden och vrålar
och på andra sidan sjön står en annan
likadan finne och vrålar
Skogen skallar, ger eko, furorna susar.
Här dyker finnen upp, pustar och frustar
kommer och går, fräser och frustar
frustar som i bastun
när nån slänger vatten på stenarna.
En sådan finne har alltid en kamrat
aldrig är han ensam och hans kamrat är finne
och ingenting skiljer en finne från en finne
ingenting
förutom döden och polisen.
./.