”Och vart skulle hon ta vägen?”
Hon var 62 år, vägde bara 42 kilo, därför hade hon långkalsonger under byxorna och dubbla sockor för att hålla värmen. På överkroppen var hon avklädd, fast med en kofta löst lagd över den tunna kroppen.
Vad som hänt i tvårumslägenheten i Sundsvall går inte att utreda med någon exakthet, dödsorsaken förblir oklar, men ett vet jag. En våldsutsatt äldre kvinna i missbruk har oerhört svårt att få hjälp.
Hon hade 2,37 promille alkohol i blodet när hon dog i sin säng. Jobbet kände till hennes alkoholproblem. Familjen visste.
Hon har försökt berätta om vad som hände hemma. För flera år sedan besökte hon Granlo vårdcentral med blå näsa, vägrade polisanmäla. Ett av barnen, och en väninna, har också hört, men inte förstått.
Och vart skulle hon ta vägen? Efter ett långt liv tillsammans, två söner.
Jag vet att det är mycket, mycket svårt att nå fram till och stödja våldsutsatta kvinnor med långvariga missbruksproblem. Självkänslan är avskavd. Det finns inte skyddade boenden som tar emot dem.
De får inte sina behov identifierade av myndigheterna. Jag känner till en missbrukande kvinna som hade blåöga när hon gick till socialtjänsten, och skickades hem - med matkuponger.
Efter sin död undersöks den 62-åriga kvinnan ordentligt. Märken efter örfilar. Märken efter stryptag, men inte så långvarigt att ögonens blodkärl brister. Revbenen trampade på, så ser skadorna inte ut efter ett fall.
Inte bara kvinnan, utan även hennes make mår dåligt denna vinter. Hans idrottskarriär är över, han visar tecken på demens, på att bli aggressiv.
Hans son hittar honom en måndag, skakande i soffan, blodig, i långkalsongerna även han.