Unga tänker inte på att gamla finns

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I söndags kväll slog jag mig ned i tv-soffan för att bekanta mig med den nya svenska såpaserien "Lite som du" - och blev gruvligt besviken.

Besvikelsen berodde främst på att jag alltför ofta inte kunde uppfatta vad som sades i scenerna. Det beror på att jag, som många äldre människor, är lite lomhörd. För alla människor som har minsta fel på hörseln är det mycket viktigt att andra människor talar tydligt.

Det gör inte unga skådespelare av i dag. Som barn av sin tid talar de snabbt, sluddrigt och utan att röra på läpparna. Textningen, artikuleringen, som förr var elementär i teaterutbildningen, förefaller vara en bortglömd färdighet vid landets scenskolor.

Jag får väl hålla mig till gamla svenska filmer med Margaretha Krook och Jarl Kulle i fortsättningen, tills jag har blivit så döv att det blir dags för hörapparat och hörselslinga i lägenheten. Fast inte ens det hjälper mot mummel.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför regissörer och skådespelare inte längre lägger vikt vid att det talas tydligt i pjäser och filmer. Kan det tänkas bero på att de flesta är relativt unga - jämfört med mig i varje fall - att de själva uppfattar vad som sägs och att det grötiga snacket låter idiomatiskt - äkta?

Det är möjligt att de tänker så eller att de inte tänker alls därför att tanken att äldre inte hör, aldrig har slagit dem.

Det är nämligen så när man är ung, att man egentligen inte tänker särskilt mycket på vad det vill säga att vara eller bli gammal. Trots att det är som den eminente radiomannen Thord Carlsson sade en gång i sitt Sommarprogram, att det finns en enda sak alla människor gör samtidigt här på jorden, nämligen åldras, så är åldrandet något mycket teoretiskt för oss upp i femtio åren.

Visst, många av oss har sett våra föräldrar bli gamla och om inte annat har vi sett deras generation gå in i ålderdomen. Vi har iakttagit ålderstecknen hos oss själva, rynkor, veck och former som förändras.

Men detta med smygande skröplighet, obotliga funktionshinder, förblir länge skäligen abstrakt kunskap för oss fast vi säger att vi vet och förstår. Personligen minns jag hur överraskad jag blev när jag plötsligt fann att min mamma, som var mycket vital och ungdomlig långt upp i åren, hade blivit en åldring med en åldrings svaghet och hjälplöshet.

För att slippa inse att detta är livets obönhörliga gång, obönhörlig även för mig om jag får leva, ville jag skuldbelägga henne en aning: Om hon hade skött sig bättre, om hon inte hade rökt så förskräckligt" Nej, inte hade hon undkommit detta långsamma förfall ändå, lika litet som jag undkommer det.

Det är inte ovanligt att vi som är äldre men ännu inte gamla, vi som på det hela taget inte är värre drabbade av vårt åldrande än att mycket av skönheten och något av hörseln har gått förlorade, blir direkt provocerade av att de som är märkbart äldre än vi har blivit gamla på riktigt.

Vi får bärga oss för att inte bli snäsiga eller synbart illa berörda när tecknen på demens visar sig eller hjälpbehovet blir väldigt stort. Å, sådan där vill jag inte bli, säger vi. Å, lova att du inte blir sådan säger de yngre till oss.

Vi lovar inte för vi vet att även om vi "sköter oss" så står det i det långa loppet inte i vår makt att styra vårt åldrandes förlopp. Likväl klamrar vi oss fast vid alla historierna om dem som levde rikt och fullt till hundra och dog knall och fall.

Jag tror att det ligger i vår mänskliga natur att vi inte tar till oss sanningen om våra liv, nämligen att vi måste möta ålderdomen.

Jag tror att vi i blomman av vår ålder betraktar de äldre lite grann som Olle Adolphson betraktade barnen: som ett främmande folk.

I blomman av vår medelålder tar vi inte riktigt till oss vetskapen om att det jag som här och nu njuter av livet i full suveränitet, är samma jag som en dag finns inrymt i en gammal och skröplig kropp. Vi tar inte till oss vetskapen om att det jag som nu finns i en gammal och skröplig kropp hos någon närstående, är samma jag som en gång fanns i en ung och suverän kropp lik vår.

Därför är det när vi är unga inte riktigt vår angelägenhet att äldre inte hör. Vi tänker inte på det när vi gör tv för vår egen generation.

Yrsa Stenius