En vinstdrivande skolas mål är inte samhällsförbättring – utan nöjda kunder
Hur vet man att en skola är bra? När frågan första gången ställdes i skarpt läge insåg jag att jag inte hade en aning, kanske inte om någonting alls egentligen. Skolvalet var viktigt, så mycket fattade jag. Det kändes filosofiskt tungt, som att kommunen vi bodde i plötsligt krävde att jag skulle lösa teodicéproblemet, och göra det före ett visst datum i februari.
Bekanta berättade gärna för oss vilka ställen de tyckte var “bra”, men vad betydde det? Att den var liten, eller att den var stor? Att den var gammal, eller ny? Att eleverna hade enhetlig bakgrund, eller mer blandad, som resten av samhället? När jag fiskade verkade kriterierna spreta. ”Akta dig, där går många med fina efternamn”, sa någon. En annan använde samma skäl som argument för.
Alla var överens om att beslutet var stort, ja, avgörande! Men skolvalen var i slutändan ofta baserade på mjukare värden, lärde jag mig. De svåra valen gjordes efter sådant som huruvida huset som skolan låg i var snyggt, att någon de kände hade trivts där för 20 år sedan, eller att rektorn hade visat sig ha ett trevligt leende.
För de lite äldre eleverna brukade anledningen att en skola kallades ”bra” vara resultaten. Rimligt kanske, eftersom det som betygen skulle mäta – det vi kallar kunskapen – faktiskt var anledningen att de här institutionerna finns, att samhället varje år betalar 190 miljarder för dem. Men så enkelt är det inte heller, har de senaste åren visat.
Ordet betygsinflation fanns även när jag var liten, även då gick det rykten om att det med några magiska ord gick att ”snacka sig till” en höjning i religion, eller att en viss gympalärare automatiskt gav de som dök upp på orienteringen högsta betyg. Den nivå av godtycklighet som Aftonbladets reportage om Cybergymnasiet visar hade dock ingen hört talas om.
Där finns ”spöklärare” som undertecknar betygspapper men som ingen någonsin träffat, det är betygshöjningar gjorda under sommarlov när ingen lärare ens varit närvarande, och personal som upptäcker att de står angivna som betygsättare på hundratals dokument, för elever de inte ens träffat.
90 procent av de över 1160 eleverna på Cybergymnasiet går ändå, eller just därför, ut med gymnasieexamen. Kan Academedia, som driver stället, då anse sig ha lyckats med sitt uppdrag? Svaret är, på ett sätt, ja. Ett vinstdrivande företags mål är ju inte främst att producera samhällsförbättring, utan att ge nöjda kunder. Självklart vill både elever och deras familjer att de ska få ett högre betyg, hellre än ett lägre.
Kan föräldrarna eller barnen på Cybergymnasiet, eller de många liknande verksamheterna i landet, anse att det är en bra skola? Kanske delvis. Även i dragiga baracker kan det finnas klasser utan rötägg, där den där särskilda sammanhållningen plötsligt uppstår. Även i underfinansierade avfolkningskommuner kan det hittas inspirerade klassföreståndare, som får ortens alla ungar att faktiskt vilja lära.
Vad som är bra är svårt att sätta fingret på, vad som är dåligt är lättare att säga. Att skolas i det giriga och genomkorrupta redan som barn, är inte bra.