Nu behöver jag inte åka till rymden – jag har varit där
Jag såg Gravity på bio. Det var något med ljudlösheten i den. När allt gick åt helvete för astronauterna där uppe på rymdstationen, när de silverglänsande konstruktionerna pulveriserades i vansinniga explosioner, så skedde det helt utan ljud. När stor förstörelse är iskall och knäpptyst på det sättet så blir den läskig.
Jag har alltid haft en dröm om att åka till rymden. Men nu när jag sett Gravity så känner jag inte det behovet längre, för jag har redan varit där, så känns det.
Det finns rymdentusiaster som kartlägger exakt hur det skulle låta i rymden om det fanns luft i den. I går läste jag en text på nätet om solen. Om det fanns luft i rymden så skulle vi höra solen här nere på jorden. Och det skulle inte låta som ett somrigt surr, som en försiktig geting i gröngräset. Solen skulle avge ett ljud som påminner om en basgång som skulle höras på jorden i 120 decibel. Så att ni förstår 120 decibel: 115 decibel är som att stå en meter från järnvägsrälsen när det förbipasserande tåget tutar. 125 decibel är smärtgränsen för vad en människa kan utstå. Solens ljud kan likställas med att tio miljoner pianotangenter trycks ner samtidigt. Förstår ni vilket satans oväsen! Vad svårt man skulle ha att koncentrera sig på annat än det förbannade solljudet!
Och jag tänker att det finns något fint i hur allt är ordnat för oss här på jorden. Med tanke på det kaos som försiggår där ute, med svarta hål som äter andra svarta hål och stjärnor som kollapsar och exploderar. Det pågår ett krig där uppe. Men här nere har vi det rätt fint ändå.
Men det är klart, det är ju relativt. Ibland tänker jag på Nice. På bergsbyarna där ovanför Rivieran. Invånarna går på kullerstenarna till det lokala bageriet, lätt klädda i chinos och skjorta. Det är februari, men redan 15 grader och solen värmer på ryggen när de vandrar hem med sin brödpåse. Och kaffe på en terrass och lätta brisar och enkla samtal runt bordet. Och någon säger: ”Här har vi det ändå fint, va, men tänk att det finns platser på jorden där det inte är så här. Jag har hört om ett land uppe i norr, nära nordpolen. Under en period mellan oktober och mars så syns inte solen över huvud taget. Det är aldrig natt och aldrig dag, alltid något mitt emellan. Det är noll grader eller kallare. Och regnar det inte så snöar det. Och det blåser alltid en iskall vind från sidan.”
Och det blir tyst runt bordet, någon tar av sig sin tunna vårjacka, för nu ligger solen på.
”Men där är det väl ingen som bor”, säger någon och tuggar tankfullt på en croissant.
”Nej. Naturligtvis inte. Så dum är ingen.”