Före detta u-länder är lyckligast
”Lyckan”, sa den franske filosofen Jean Jaques Rousseau i en elegant cynism, ”är ett stort bankkonto, en god kock och bra matsmältning.” Arthur Schopenhauer, en tysk 1800-talsfilosof, preciserade: ”En frisk tiggare är lyckligare än en sjuk kung.”
Lyckan är svårdefinierad. Idéhistorikern Johan Norberg skrev en hel bok i ämnet, ”Den eviga matchen om lyckan”. Han ledde i bevisning, att ekonomisk tillväxt och liberalism höjer lyckonivån.
Går lyckan verkligen att mäta? Ja. Norberg refererade ett forskningsresultat som visade att den som förlorar ett förhållande behöver öka sin månadslön med 50 000 kronor för att kompensera den minskade lyckonivån.
Kan lyckan också mätas kollektivt? En nations eller ett folkslags lycka?
Ja, det går. Det är vad Ipsos, en internationell tankesmedja, gör år ut och år in. Just nu har de 24 länder på listan, där befolkningen får svara på frågan: ”Med allt taget i beaktande, vill ni beskriva er som mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller alls inte lycklig.”
Om jag fått frågan om var de lyckligaste människorna finns skulle jag ha svarat: I Filippinerna, där varje människa har en ståuppkomikers talang. Eller i Danmark, där olydnad och synd hör vardagen till.
Ipsos skickade mig sina mätningar. Resultaten var häpnadsväckande.
Alla länder i topp kommer ur det som vi bara för en stund sedan kallade u- världen.
Sverige hamnar på nedre halvan – men vårt land är det näst lyckligaste av de nio europeiska länder vars lyckoindex redovisas.
(Två av de länder jag bedömde som lyckligast, Filippinerna och Danmark, finns inte med i mätningarna).
Listan – och vad vi kan lära av den:
1. Indonesien. För 23 år sedan var det en korrupt halvdiktatur, för åtta-nio år sedan fortfarande präglad av islamistiska våldsdåd. Men efter en reformation är det en fullödig demokrati, sprakande av ekonomisk tillväxt. Frihet och flit skapar lycka.
2. Indien. Har befriat sig från planekonomi, har en väldig tillväxt och har gått in i en modern tid med västvärldens konsumtionsideal.
3. Mexiko. Ja, all rapportering därifrån handlar om narkotika och bloddrypande maffiauppgörelser.
Men det är ett fragment av det som händer – det är som att bedöma hela Sverige utifrån händelser i Rosengård.
Mexiko är i stark tillväxt och med ohotad demokrati.
4. Brasilien. I decennier var det stora, råvarurika landet ”löftesrikt och coming” men skapade alltid besvikelse med på stället marsch. Med arbetarledaren Lula vald till president 2002 genomgick landet en metamorfos, blev en industriell bjässe, i veckan klassat som världens sjätte största ekonomi.
5. Turkiet. En gång kallat ”Europas sjuke man” har på ett decennium gjort sig till en modern industrination, fördubblat sin levnadsstandard och skaffat sig en storpolitisk roll i Mellanöstern. Det har gett stark självkänsla – och det räcker lång näsa åt EU.
6, 7 och 8. Australien, Amerika och Kanada. Äntligen har lyckolistan fått ”riktiga” länder, sådana som vi. Men inte i topp.
9. Argentina. Ekonomisk uppgång efter år av svindlerier. Mycken flirt och ännu mera tango.
10. Storbritannien. Landet i kris, befolkningen suger på ramarna. Men med sin humor har det lyckan kvar.
11. Saudiarabien. Vaddå? Vem har tillfrågats? Någon kvinna?
12. Sydafrika. Fyllt av problem, men än mera av livsglädje.
På tabellens nedre halva finns nationer från Europa, en världsdel som i accelererande takt befinner sig i nedgång och förfall. Faktorer som låg tillväxt, hög arbetslöshet och tendensen att skylla på andra är gift i folksjälen.
Lyckan i Sverige (platssiffra 13) är mindre än hälften av lyckan i Mexiko. I Belgien och Tyskland (båda platssiffra 16) är den hälften av Turkiets. Frankrike och Polens lyckotal (båda platssiffra 17) är en tredjedel av Indiens.
Naturligtvis ligger post-Berlusconis Italien (utan bunga-bunga), Spanien (med 50 procent ungdomsarbetslöshet), Ryssland (vad kan det finns för fel där?) och det nyauktoritära Ungern (allra sist) ännu lägre.
Vad lär vi oss av allt detta?
Kanske inget nyttigare än poeten Karin Boyes ord: ”Det finns inte lycka och olycka; det finns bara liv och död.”
Jag läser just nu
… en förödande skildring av fusk i sportens och äventyrens värld. Tidningen Outside avslöjar hur årets mest hajpade äventyrare, Johan Ernst Nilsson, en 42-åring från Stockholm, på allt för många punkter sviker sitt upplägg. Nilsson hade ogenerat inför sin expedition jämfört sig med de historiska polarforskarna Amundsen och Shackleton och i ”The Last Great Adventure, Pole2Pole” skulle han, sponsrad av Postkodlotteriet, överträffa dessa genom att på ett år ta sig från Nordpolen till Sydpolen med bara mänsklig kraft och hjälp av naturen. Outside avslöjar att stora sträckor har han färdats i flygplan och helikopter. Han har helt hoppat över en av de svåraste delarna och blivit guidad över resterande. Hundspann längs norra Grönland har inte förekommit. Tvivel råder kring i vilken omfattning han cyklat. Det finns stora hål i hans berättelser. Detta har skapat förstämning bland övriga äventyrare: ”Trovärdigheten skadas – han är ett offer för sin narcissism”. Nilsson har av Aftonbladet getts tillfälle att kommentera.
Det är 50 år sedan
… en hälsorevolution inleddes. Då publicerades utredningen ”Rökning och hälsa”, som bragt ner rökningen till en bråkdel av vad den en gång var. Personligen behövde jag ytterligare nio år innan jag fimpade för gott. Jag saknar varken nikotin eller rök – men medger att en Lauren Bacall med cigarett i handen är sexigare än en Lauren Bacall utan.
Icke saknade
… är hallåorna i SVT. Deras beskäftighet var störande. Låt nu också vädertanterna försvinna. Det är otidsenligt och långdraget att inte pang på få veta hur vädret är i Skåne, Jönköping eller Sundvall utan lida genom gissningsleken vad som är ”södra Götalands inland” och ”mellersta Norrlands kustland”. Inte ens Stockholm får nämnas vid namn. Vädret är hundra gånger bättre på nätet.