Lugn när tusentals kommer med färja
Bil- och passagerarfärjan från Lesbos kom in till kajen i Pireus strax före klockan tre i går på eftermiddagen.
Det fanns inga fordon ombord.
Men när akterrampen fällts ned vandrade 2 400 överlevare ut i regnet som precis börjat falla.
Enstaka rop för att hålla ihop grupperna. Familjer med spädbarn i famnen. Det märktes en tydlig lättnad hos några, och hos andra en spänd förväntan. Ungar som sa ”Europa, Europa!”. Trötta människor kramade om varandra. En pappa frågade: ”Sjukhus?” Han höll en flicka i sjuårsåldern i armarna. Hon hade lockigt hår, vit blus, röd- och vitrutiga byxor och svarta gymnastikskor med texten ”Happy”. Men hennes ansikte var blekt, och ögonen stängda. Hon hängde slapp och frånvarande i pappans grepp.
På kajen hade det kommit ett litet gäng frivilliga i varselvästar som delade ut kex, hygienartiklar och gosedjur till barnen. Där var också några anhöriga som väntade. Och ett tiotal människor med resebyråskyltar, för att möta det fåtal som kunnat förbeställa vidare transport.
En bit bort stod en ensam, myndig motorcyklist från den grekiska kustbevakningen, med vapen, skyddsväst och radio. I övrigt, ingenting. Det var mycket lugnt, och över på mindre än en timme.
Det var rutin, helt enkelt. Som i förrgår, som förra veckan, som i dag och i morgon. Det kommer båtar varje dag med tusentals flyktingar och det går alltid lugnt till, enligt Isabelle, en av de frivilliga hjälparbetarna på plats:
– Och de tackar så vänligt för allt. För det minsta man gör.
Skillnaden var möjligen den, att eftersom bussförarna strejkade i går, så promenerade folk i grupper genom det jättelika hamnområdet, in till stadens buss- och tågstationer.
Många av migranterna hade ingenting med sig alls, en del bar små ryggsäckar, några kånkade det lilla de fått med sig i sopsäckar. Av kläder och uppträdande att döma kom de från olika bakgrunder och samhällsskikt.
De hade lämnat allt och flytt från skräck och hunger, från ruiner, automateld och tunnbomber och de kom från Damaskus och Aleppo och andra städer i Syrien, Irak och Afghanistan.
De hade betalat dyrt för att ta sig från Turkiet till Lesbos i små, överbelastade båtar. Och till skillnad från de tusentals som drunknat i Medelhavet hade de klarat resan.
– Vi hade bra väder, sa Muhammad från Damaskus, en man i 25-årsåldern. Han hade sina två yngre systrar Rana och Iman med sig. Vi var fyrtio i en gummibåt, de tog 600 dollar per person och överfärden tog bara 1 timme och 50 minuter.
De visste inte hur det var med föräldrarna som är kvar i Damaskus. Nu ville de till Stuttgart eller München där de har släktingar.
Ahmed, med gravida frun Hiba och de unga döttrarna Sulav och Eilaf, hade kommit från Aleppo till Izmir i Turkiet, och vidare till Lesbos. Nu, sa de, skulle de försöka ta sig till Stockholm.