Flyktingar och juridik
800 000! ropar Merkel. Klockan klämtar för en miljon flyktingar, varnar EU:s Juncker. Sverige ska ta emot fler, lovar Löfven.
Än en gång siffror, än en gång fuskar politikerna.
Det var inte länge sedan det fanns skäl att påpeka hur svensk och internationell lag såg ut för de ledarskribenter, politiker och debattörer som vill diskutera volymer i migrationspolitiken.
Nu, på andra sidan den fruktansvärda bilden på drunknade Alan och tv-sändningar från kaoset vid Budapests centralstation, har fokus förskjutits. Länder som Tyskland, Österrike, Frankrike, Storbritannien och Sverige lovar i varierande utsträckning att anstränga sig mer.
Men volymen, antalet flyktingar som ska tas emot, verkar fortfarande vara den avgörande frågan. Det handlar för all del om prognoser som måste göras för att ett samhälle ska hinna förbereda sig, men likväl kretsar diskussionen kring siffror.
Det få talar om är att det är en mänsklig rättighet att söka asyl och att det inte går att sätta något tak för denna rättighet.
Juridiken bakom detta är en smula snårig och står i Sverige på tre ben.
1. FN:s flyktingkonvention, som skrevs 1951 då miljontals människor ännu befann sig på flykt i Europa efter andra världskriget.
Konventionen har efterhand utvidgats och numera definieras en flykting som en person som förföljs på grund av etnicitet, nationalitet, religion, politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp. En sådan person ska ha rätt till skydd.
2. Sverige är dessutom bundet att följa EU:s asylsystem, som ger rätt till asyl även för människor som riskerar att skadas på grund av väpnad konflikt eller riskerar dödsstraff eller tortyr.
3. Och utöver det finns en bestämmelse i utlänningslagen som ger skydd åt personer som flyr från miljökatastrofer eller "svåra motsättningar", vilket migrationsverket har definierat som "nästan" väpnad konflikt.
Ett EU-land som inte vill bryta mot FN:s eller unionens regler kan vare sig sätta en gräns vid 200 eller 800 000 (Även om Angela Merkel har varit ärlig och medgett att hennes siffra inte är ett tak).
Saker kan förändras. Ett nytt krig kan bryta ut. En brutal diktator kan bli ännu brutalare. För närvarande befinner sig fler personer på flykt än någonsin tidigare sedan andra världskriget. Om några år kan det se bättre ut. Eller värre. Om framtiden vet vi inte mycket.
Samtidigt desarmeras de vackra internationella överenskommelserna av EU:s gränspolitik.
Det finns bestämmelser om att den som vars liv är i fara fysiskt måste förflytta sig från kriget till ett land som ger skydd för att kunna söka asyl.
Och regeln som ger resebolag en hög straffavgift om de släpper ombord passagerare utan giltiga resehandlingar, som till exempel pass och visum, det så kallade transportöransvaret.
I stället för att kunna söka asyl på närmaste ambassad och sedan sätta sig på ett plan till säkerheten tvingas flyktingar därför ut på livsfarliga färder på Medelhavet i undermåliga båtar. Ett hav på vilket 3000 människor har dött hittills i år.
Sanningen är att EU inte vill rädda alla människor som flyr för sina liv.
Är unionen beredd att tänka om? Skapa legala vägar in i Europa, skrota transportöransvaret och riva upp Dublinförordningen, som innebär att det första EU-land som en flykting anländer till ska hantera asylansökan, vilket har lett till en enorm belastning för Italien och Grekland?
Möjligen kommer en och annan regel att ruckas upp, men jag tror dessvärre inte att Bryssel är berett att fullt ut börja leva upp till den internationella rätten till asyl.
Det kunde ha varit väldigt mycket bättre. Men också väldigt mycket sämre. Inte minst med tanke på att de ansträngningar Europa nu står inför har lett till krav om att FN:s flyktingkonvention ska skrotas och ersättas av ett system där politiska beslut avgör vilka som får komma.
Är du tillräckligt lönsam? Välkommen.