Andra människor är helvetet – och himlen
Helvetet är andra människor, skrev Sartre. Man förstår vad han menade.
I den livslånga kamp mot ledan som vi alla för, är varje människa en potentiell fiendesoldat. Men varje gång en ny person dyker upp sträcker man ändå fram näven med det dödsförakt som föds ur minsta spår av livslust. Två minuter senare har all aptit på livet pålats fast i en mosse av plattheter och fantasilöshet. Det ter sig osannolikt att livsglädjen någonsin kommer att kunna resa sig, dra på sig struthättan och gå vidare.
Men livsglädjen är en envis djävel och låter sig aldrig naglas fast någon längre stund. Min favoritmetod att bryta mig ur mossens grepp, är att klämma fram en krystad ursäkt, vända mig åt ett annat håll och åter sträcka fram näven med samma dödsförakt. Obegripligt, om man inte förstår vad Sartre rensade bort för att få sin klatschiga formulering. Nämligen att andra människor inte bara är helvetet, utan även himlen.
Matt Damon blir just nu strandsatt på Mars på biograferna. Jag har inte sett filmen, men den verkar vara ett slags rymdanpassad Robinson Crusoe-historia. Och av alla olyckor som skulle kunna drabba en, vore att bli strandsatt utan människor, antagligen en av de värsta. Att klara sig utan faktiska möten skulle väl gå bra ett tag. Men allt det andra.
Att jag aldrig har varit särskilt naturintresserad, beror på att naturen är meningslös. Förstå mig rätt. Jag begriper att den behövs. Att vi är en del av den. Att vi bör vårda den. Visst, den är vacker på sina håll. Men den är, bokstavligen, meningslös. Naturen kan inte ge livet mening. För mig är det en fullständig gåta vad svenskar menar, när de börjar yra om att gå i skogen, då de får frågan om de tror på Gud.
Allt det som kan ge livet något som liknar mening är tvärtom mänskligt. Musik. Böcker. Filmer. Historia.
Jag skulle kanske klara ett par-tre år på Mars utan att träffa någon. Men vad skulle hända om jag inte längre kunde påminna mig texten till ”Perfect Day” med Lou Reed? Eller hur inledningen till Gershwins ”Rhapsody in Blue” låter? Eller Cousin Jaspers råd till Charles i ”Brideshead Revisited”.
Detta apropå att jag såg Katharine Hepburn i ”Holiday” från 1938 i går. Hon påminner mig alltid om att himlen är andra människor. Och ”Holiday” är ändå inte en av hennes bästa filmer.