Varför låter vi oss bli påsatta i livets race?
Mannen i mitt liv är 300 mil bort.
Min vackra väninna är lite smått frustrerad hon med.
Så vi dricker vitt vin i nattlig timme och kollar porr på nätet. Mycket är dåligt, en del bra, inget fantastiskt.
Vi tar lite mer vin i stället, sätter oss ute, pratar om porren. Hur vår syn på den förändrats med åren.
Visst ser vi en del kvinnoförnedrande material. Men jag är, i motsats till i mina unga arga år, inte längre för ett förbud. Porren behövs, som en ventil.
Problemen uppstår när den urspårade pornografin sänder fel signaler. Bortom de påmålade leendena finns också misären inom porrindustrin.
Sjukdomarna, missbruket, de alltför unga tjejerna samt den trafficking och prostitution som inte alltid, men ofta, finns med i bilden.
Måste det vara så eller är det för att män styr branschen?
Vi tänder ljus mot myggen, tar mer vin, diskuterar. Är vi kvinnor dumma?
Vi sitter på hårdvalutan, i våra kroppar.
Visst drar de kvinnliga porrstjärnorna in en del snabba pengar. Men porren omsätter miljarder och de som tjänar de stora pengarna är männen bakom den.
Precis som alla kvinnor som sliter i skolmatsalar och på små damfriseringar medan stjärnkockarna och de stora frisörerna nästan alltid är karlar. Varför låter vi oss bli påsatta, även ekonomiskt, i livets stora race?
Erotisk litteratur och bilder är en del av mänsklighetens historia. Vi är sexuella varelser.
Kanske är vi kvinnor naiva som inte vill inse det och vara med och bestämma över både innehållet och pengarna.
Nattfjärilar flyger in i våra ljus, förtärs av lågorna.
Vi pratar vidare, målar upp bilden av ett företag med bra anställningsvillkor, medsystrar som behandlas väl och med bättre filmer även för kvinnor. Ingen mesig mjukporr, men snyggare män, intressantare fantasier och ingen förnedring av någon.
Och alla vinstpengar skulle gå till flickskolor i fattiga länder, olika damlag, kvinnohus och andra jämställdhetsprojekt.
Vi skålar för det medan natten viker och en ny gryning löftesrikt ler mot oss.