Jag står med en fot i Facebook-träsket
20 grader varmt och jag sitter on the dock of the bay och ser floden flyta förbi. Fast här i Sverige heter det älven, vilket devalverar romantiken. Jag har hamnat i en av de där tidsfickorna som plötsligt kan uppstå när man inser att man under den närmaste halvtimmen varken kan eller måste göra något särskilt.
Jag trodde faktiskt att det moderna samhället hade eliminerat den sortens plötsliga sysslolöshet som det innebär att sitta och vänta på en grej. Men så är det naturligtvis inte. Vi måste fortfarande vänta på bussar och pendeltåg eller på tandläkare. Vi måste vänta på det som lite missvisande kallas vår tur.
Det normalsvenska när man hamnar i en sån tidsficka är att hala fram mobilen och börja pilla. Den ensamma stillheten är farlig och måste motarbetas med knapptryck. Att bara sitta stilla och glo lite introvert är att tigga om trubbel. Då blir man lätt klassad, kanske som psykfall eller åtminstone som så fattig att man inte har någon mobil.
Jag tar risken och vänder mitt anlete mot solen i stället för displayen. Ögonlocken är tunna och ovana vid strålning och efter nån minut ser jag stjärnor inombords. Det plingar till i mitt bakhuvud. Ett sms från min fru, med en fråga som i all sin enkelhet gör mig mjuk i benen.
”Vill du ha lammfärsbiffar till middag?” Oftast vet man inte hur bra man har det. Men ibland vet man exakt.
På tal om det. Jag har alltså en riktig familj som jag älskar att vara del i. Därför är mitt behov minimalt av att bli delaktig i nån virtuell community. Det går inte en dag utan att det kommer ett mejl som inbjuder mig att bli något som heter linkedin eller att skapa en profil på Facebook eller nåt annat jönsigt och jag tänker bara nej. Mitt liv har redan en mening.
Och tro det eller ej men precis när jag skriver detta plingar det till i mejlboxen. Det är en gammal saknad vän som bjuder upp till dans:
”Ulf added you as a friend on Facebook. Ulf says, ”Vi är egentligen för gamla för sånt här, va?”
När vi var barn och unga ville vi bli äldre och köra bil och köpa sprit och bo på hotell och ha kreditkort och äta sill. Nu är det omvända världen. Facebook-explosionen beror på att fler och fler gamla stötar vill in i matchen. Återstår att se om det är ett möte över generationsgränserna eller en samfälld infantilisering.
Men okej, jag är på Facebook. Jag står med en fot i träsket. Innan nån vet ordet av har jag säkert börjat blogga också.