Vad är väl kungen mot Toms låtar om incest

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns mycket att säga om allt som skrivits och sagts sedan monarken gjorde bort sig i Brunei.

Vi kan börja med att slå fast att statschefen är en kappvändare, vindflöjel och opportunist. Först sa han vad han tyckte. Sedan - när riksdagsledamöter, tidningar och den infamt låtsasneutrale Göran Persson spelat ut sitt register - exercerade Carl XVI Gustaf omedelbart heeeeelt om!

Gör en statschef så? Trist är det i alla fall, men kungar som inte behöver frukta för sina liv tillverkas tydligen inte av samma virke som förr.

Vi kan fortsätta med att konstatera att de professionella republikaner och låtsasbolsjeviker som ojade sig mest över kungens korkade kommentarer bara är elaka glädjedödare. Varför vill de ta bort festlig underhållning och en arbetsskapande del av nöjesindustrin?

Killen är bunden till händer och fötter, ändå pressar han fram kul saker emellanåt som inte påverkar någonting. Vad håller ni på med? Varför kan inte vi som verkligen uppskattar oskyldiga blamager få oss ett gott skratt emellanåt när vi ser de eländiga nyhetsprogrammen? Och varför kan inte käringarna som vill se monarken i prål få njuta lite om de mår bättre av det?

Krångla inte. Ge mannen lösare tyglar, gör kronan på hans hjässa lätt, låt honom dansa och sjunga och vara den antihjälte hans ämbete tillåter och uppmanar honom att vara. Om han inte är tillräckligt festlig så avskaffar han sig själv ändå. Pronto!

Jo, ägandet kan diskuteras. Själv tycker jag, principiellt, att kungahuset borde ha privatiserats för länge sedan. Det är extremt ineffektivt i statlig regi och skulle må bra av lite konkurrens.

Men eftersom monarken bitvis är roligare än Ozzy Osbourne - låt oss fortsätta ta honom på skattsedeln, när vi ändå betalar för så mycket annan, anorektiskt smal underhållning som når en betydligt mindre publik.

Hur som helst, i går kväll fanns bara en riktig kung: TOM ZACHARIAS.

Det var revanschfest i en källare i Vasastan i Stockholm för hans gamla porrskivor från mitten av 70-talet: "Belinda" och "Belindas döttrar". Hans orkester hette "Levande Livet" och låtarna är definitivt inget för folk med svaga nerver.

Tom har alltid varit ett missförstått geni. Men en kulturhistoriker med ett skivbolag på fickan har nu samlat alla låtar, inklusive de engelska versionerna, på en cd och gett ut dem igen. Det var det som proggarna firade i Vasastan. Redan i dag ligger Belinda på de så kallade skivdiskarna, till och med i USA där de förbeställts i 2 000 exemplar.

När låtarna om sexuella avarter och incest kom ut första gången blev Tom utfryst av hela vänsterrörelsen, fast han själv aldrig begrep varför.

Min källa i proggvärlden, en kille som envisas med att gå i sandaler när det är 20 grader kallt, ringde in en rapport från källaren där den vilda festen pågick:

- Tom är här, det vimlar av proggare och bisarra människor som samlar på vinylskivor. Alla är fulla. De är tokiga i honom och han tvingas skriva autografer. Men jag varnar dig, han kan vara onykter.

- Ge honom luren, sa jag.

Tom började med att skrika klassförrädare och andra liknande okvädinsord i telefonen. När han lugnat ned sig försökte han förklara:

- Det är en cd, alltså ingen LP-skiva, folk vill ha det så nu för tiden.

Han har aldrig legat i framkant när det gäller teknologi.

- Jag har inte varit med om något liknande, fortsatte han. Det är hundratals ungdomar från 30 år och nedåt här. Alla är glada och de är jävligt seriösa. Vi har kul även om nästan alla som var med i bandet på den tiden är döda. Det var bara jag som tränade. Jag vet inte riktigt vad jag får för det här, jag blir säkert lurad igen, men det skiter jag i just nu.

Tom är en sann konstnär. Om ni köper hans platta i morgon: gör det på egen risk, och blanda inte in mig.

Robert Aschberg