Manlig fåfänga – fortfarande tabu
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den manliga självbilden
gråter framför spegeln.
Trots att det har varit ett faktum i ganska många år nu kommer det naturligtvis som en chock att allt fler svenska män är så pass missnöjda med sitt utseende att de väljer att skönhetsoperera sig.
Ja, verkligen.
Metrosexualitetens framfart
till trots: den vardagliga manliga fåfängan är fortfarande tabu.
Den svenske mannen ska bry sig om sitt utseende. Men har han komplex kan han dra åt helvete.
Mannen ska stå upp som, just det, en man.
Visa lite jävla stake.
Ta en för laget.
Den svenske mannen ska visa känslor. Men ingen vill se honom gråta.
Han ska blunda hårt
och tänka på hur Mel Gibson i ”Braveheart”, Stefan Schwarz eller Mikael Persbrandt – riktiga män – skulle ha hanterat situationen.
Sedan drar han sig undan i garaget och gömmer ansiktet i våta händer.
Den svenske mannen tar dubbelt så ofta livet av sig som den svenska kvinnan. Det är han som i undersökningar uppger att han inte har någon att tala om känslor med. 800 000 svenska män saknar en nära vän.
Könsrollen vi har tilldelats må vara överordnad, men inte alls mindre kvävande.
Det kan vara värt att poängtera.
Men den svenske mannen
biter ihop. Står upp. Känner inte efter i onödan. En god karl reder sig själv.
För det är ju en ”farlig” och ”manlig” Mikael Persbrandt kvinnorna vill ha. Det vet han ju. Det står ju i varenda söndagsbilaga.
Nej, den svenske mannen har för närvarande inte ett sammanbrott.
Den svenske mannen behöver ta sig ett sammanbrott.
Kan ingen bara hålla honom i sina armar?
Mascaran, låt den rinna.