Nya Norge formades i kampen mot Sverige

Få länder i Europa står varandra så ­nära som Sverige och Norge, och den norska tragedin den 22 juli förde ­brödrafolken ännu närmare varandra. Norges sorg är även vår sorg.

Så har det långt ifrån alltid varit. ­Sedan tidig medeltid har svenska regenter ­burit drömmen om Norge. Otaliga gånger har svenska trupper därför gått över den norska gränsen. Sedan Gustav Vasas ­dagar har detta skett elva gånger, men ­bara en enda gång lyckades kriget fullständigt. Det var i augusti för snart 200 år sedan, 1814. Det kriget ledde till att Norge tvångsanslöts i en union med ­Sverige.

Det kan låta märkligt för oss svenskar, men det är ett faktum att i Norge har förarbetet nu inletts för hur norrmännen ska påminnas om detta tvåhundraårs­jubileum.

Anledningen till att norrmännen vill ­påminnas om kriget som ledde till unionen med Sverige är att det var under den som det moderna Norge föddes och fick sin nuvarande författning – efter USA:s världens absolut äldsta ännu ­gällande författning.

De flesta av våra krig mot Norge har egentligen handlat om Danmark, för i över 400 år var Norge en dansk provins. Under våra mer än trettio krig med danskarna var det god strategi att slå till mot Norge för att på det sättet splittra de danska militära resurserna, samtidigt som vi försökte få en eller flera hamnar vid ­Atlantkusten.

Det sista kriget inleddes den 26 juli 1814. Totalt engagerades svenska trupper på över 40 000 man av vilka många var veteraner från krigen mot Ryssland och ­Napoleon. Den svenska armén leddes av den nyvalde tronarvingen, den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte, som nu kallade sig Karl Johan och var adopterad av den slagrörde kungen Karl XIII.

Karl Johans militära dilemma var att ­Norge måste erövras så fort som möjligt, innan hösten och vintern kom. Men ocku­pationen måste ske så smärtfritt som möjligt; meningen var ju att norrmännen skulle förenas med svenskarna i en union, de skulle inte krossas och förslavas eller tvångsförsvenskas som man försökte ­göra med befolkningen i de gamla danska landskapen Skåne, Blekinge och Halland.

Norrmännens illa utrustade lilla armé kämpade tappert emot, men gav upp ­efter nitton dagars krig. Norge hade varit en efterbliven, fattig dansk provins där det norska språket höll på att utplånas och där ­alla högre befattningar sköttes av inflyttade danskar. Norge hade inget eget universitet, ingen riksbank, inget eget parlament. Inför det svenska anfallet hade norrmännen antagit sin författning, Eidsvollsgrundlagen, Europas då mest demokratiska och moderna författning, samt utropat en egen kung, den danske prinsen Kristian Fredrik.

Då norrmännen gav upp följde några veckors sega överläggningar innan unionen bildades den 4 november 1814. På ­nästan varje punkt erkände Karl Johan den norska grundlagen. Varför gav han med sig? Huvudskälet var att han ­hade stor­stilade egna politiska ambitioner – hans mål var att bli regent över Frankrike, att få ­efterträda ­Napoleon. Han ville visa upp Norge som ett skyltfönster för franska folket. Han ville visa att han var en modern, konstitutionell monark. Han hade inflytelserika lobbyister som verkade för honom i Paris och han hade stöd från den ryske tsaren. Men England och Österrike litade inte på ­honom, de återinsatte det gamla kungahuset Bourbon på den franska tronen.

Karl Johan kom att trivas i Norge. Landskapet påminde ­honom om hans barndoms berg utanför Pau i södra Frankrike. Norrmännen ­besvarade hans kärlek ­genom att uppkalla ­paradgatan i Oslo efter Karl ­Johan och låta honom sitta kvar på ryttarstatyn framför det kungliga slottet, en byggnad som kom till på hans initiativ.

Från unionens första dag försvarade norrmännen sin frihet och sin författning. I denna hårda, nationella kamp mot de svenska kungarna formades det nya Norge. Där skapades den norska flaggan. Det norska språket levde upp. Norsk kultur blommade och presenterade internationella storheter som författaren ­Ibsen, kompositören Grieg och målaren Munch. År 1905 sprack slutligen unionen, ett nytt krig var då ytterst nära, men ­under internationella påtryckningar gav de svenska förhandlarna upp. Norge blev ett eget kungarike. Därför vill norrmännen fira 1814 års krig.

Följ ämnen i artikeln