En krönika om dem som sa lan-hora
Lan-hora. Ordet kommer till mig igen efter 15 år. En lan-hora kallades den flickvän som följde med på lan, alltså till exempel stora datorspelskonvent, som lydigt väntade på luftmadrassen, beredd att servera uppiggande drycker till sina hårt spelande pojkvänner.
Jag gjorde aldrig det. Men visst satt jag i unga år på olika sängar i väntan på att pojkvänner skulle spela klart med sina kompisar. Själv spelade jag snake på mobilen.
Datorspelsälskande killar är såklart både snälla och mindre snälla. Det vidriga uttrycket ”lan-hora” kanske är borta, men datorspelsvärlden var och verkar fortfarande vara en mörk, sexistisk plats.
Fråga bara den kandadensisk-amerikanska mediekritikern Anita Sarkeesian. Hon försökte berätta hur kvinnor porträtteras i datorspel (antingen som prinsessor som ska räddas eller prostituerade som ska mördas) och blev mordhotad. Nu är hon centralfigur i den långa debatt som kallas Gamergate och hatad av datorspelare världen över.
Ceremonin där hon skulle prisas för sitt arbete mot sexism i tv-spel bombhotades. I augusti fick hon lämna sitt hem efter att en twittrare lagt ut hennes adress. Det gjordes ett spel som fick namnet ”Beat up Anita Sarkeesian”. Nu senast fick ett av hennes framträdanden på en skola i Utah ställas in efter att någon hotat med en skolskjutning.
Varför? Det här kan leda till censur, menar kritikerna.
Varför egentligen? För att detta utmanar normen.
Det ironiska och sorgliga är, förutom det uppenbara, hur länge spelvärlden har kämpat för att bevisa motsatsen. Att tv-spel inte alls förvrider hjärnor och skapar våldsförhärligande sexister. Att nördar inte bara är snälla, intelligenta och framgångsrika utan också framtidsmänniskor som skapar moderna företag.
Det har förts fram att tv-spel är bred populärkultur som kan kritiseras som sådan. Nu kommer det här på skam. Den som anklagar ”Walking dead” för att vara för blodig eller Robin Thicke för att vara för grov i munnen blir på sin höjd kallad moralist. Det hör till. Mordhot gör det inte.
Det farligaste som finns är fortfarande att påstå att kvinnor är människor. Eller “kapabla, komplexa och inspirerande”, med Anita Sarkeesians ord.