Mardrömslikt att lyssna på SOS-samtalet
Livet tenderar att bjuda på dystra överraskningar.
Att SOS skulle börja kräva god ton av människor som har skjutits i huvudet såg jag dock inte komma.
Det är närmast mardrömslikt att lyssna på samtalet som mitt i natten kom till SOS Alarm från Norrahammar, ett litet samhälle utanför Jönköping, i oktober i fjol.
En pojke som ringde och berättade att han blivit skjuten blev inte trodd. Han är av lätt insedda skäl skärrad men är ändå förvånansvärt samlad och talar fullt begripligt.
– Jag har blivit skjuten i huvudet, nacken och handen, berättar pojken.
Du behöver inte vara professor i någon av läkarvetenskapens alla discipliner för att begripa att ambulans omedelbart måste skickas, men operatören är misstänksam.
– Vad blev du skjuten av? vill hon veta.
Vad är det ens för fråga? Är det inte bättre att låta polisen i ett senare skede ta hand om den biten och i stället koncentrera sig på att försöka rädda pojkens liv?
Det ska dock bli värre. SOS vill veta hur han kan ringa om han har blivit skjuten i huvudet. Se där, du är genomskådad!
Bredvid pojken ligger hans vän mördad och gärningsmännen, för övrigt åtalade för mord respektive försök till mord nyligen, har flytt.
Pojken vädjar:
– Snälla, kom hit. Jag kommer att dö.
Operatören fortsätter att ställa frågor. Sju gånger tvingas den skjutne att berätta var han befinner sig. Frågor om hur Tallhöjden i Norrahammar stavas upprepas i vad som verkar vara en oändlighet, det tjatas om hans namn.
Det är hjärtskärande att lyssna på.
– Om jag dör, hälsa min mamma, min farmor, min familj att jag älskar dem.
Till slut brister det för pojken. "Är du dum i huvudet? Tallhöjden i Norrahammar. Jävla idiot, snälla kom hit.
Dags för uppläxning av det svårt skadade barnet. "Kan du skärpa dig i stället för att kalla mig jävla idiot? Vill du ha hjälp"?
Min gissning är att ja, han vill ha hjälp. Möjligen ska han också kunna få det utan att först behöva be om ursäkt för bristande artighet.
Först efter över en minuts utfrågning av skjutjärnsjournalistisk art resignerar kvinnan och skickar en ambulans.
Den nedlåtande tonen, föraktet. Är det rent av ondska?
Mikael Sandh, chef på SOS Alarm, säger till Sveriges radio att ”vi på SOS skulle kunna göra den här intervjun på ett bättre sätt. Det är beklagligt att vi inte har gjort det”.
Ja, det är ju ett sätt att uttrycka saken på. Ett annat är att det som har hänt är totalt jävla oacceptabelt.
Säger operatörens nonchalans och chefens mjäkighet någonting om SOS alarm? Säger detta rent av någonting om vår tid, om samhällsklimatet?
Vi har sett det hända tidigare. SOS-sköterskan som nekade en döende 23-årig man ambulans. ”Jag kan knappt andas nu”, sa han. ”Du andas ju utan problem”, fick han förklarat för sig.
Sköterskan åtalades för grovt vållande till annans död, men friades.
Eller ta polisen som inte trodde på den 69-årige mannen då han slog larm om att någon tagit sig in i hans hus, mördat hans mamma och skadat honom svårt.
Håller du på att kvävas? Det låter osannolikt. Har du en mördare i huset? Kan det verkligen vara sant?
Tre exempel är inte tillräckligt för att dra slutsatser om hur vi blir behandlade av samhället då vi befinner oss i akut, livshotande nöd. Men det är tre exempel som ger oss anledning att ställa frågor.
Att jobba på SOS är nog inte alltid lätt. Cirka 3,8 miljoner samtal varje år till 112. Fyllon som vill beställa taxi, privatspanare som vill diskutera Palmemordet och busringande ungar trängs med människor som faktiskt behöver hjälp, men inte nödvändigtvis alltid snabb sådan.
Mitt i denna röra ska den som tar emot samtalet försöka bilda sig en uppfattning om vad som är akut och vilken insats som behövs: ambulans, polis, brandkår eller sjöräddning.
Att arbetet är komplicerat och att vi människor är dömda till att begå misstag ursäktar dock inte vad som helst.
Någon form av anständighet är det minsta vi kan begära av dem vi betalar för att försöka rädda våra liv.