Hora handlar om makt, inte om sex
”Helst av allt ville jag vara ihop med nån, men det kändes liksom helt omöjligt då. Jag var en sån som bråkade, inte en sån som tjejerna blev kära i.”
För många år sen ledde jag ett panelsamtal om kärlek och känslor i skolåren med ett killgäng i 20-årsåldern. De fick se tillbaka på åren i skåphallen. Prata om att ta kontakt, att våga visa att man gillar någon, och synen på sex. Killar som låg runt var kungar. Men tjejer som bytte sexpartners kallades något annat. Det var då, vi kan kalla honom Anton, började berätta. Att det var enkelt och roligt att skräna hora bara för att man märkte att det tog. Och hördes man mest, så var det ju ingen som märkte att man var ensam och osäker inombords.
”I början var det ordet något oerhört att använda. Det tog nästan emot i munnen. Sen blev det vanligt.”
Hora. Jag har tänkt på det där. Ett skällsord som länge har stämplats på tjejer med många sexpartners.
Ett gammalt klägg från ett gammalt Sverige, en tid då kvinnans renhet var det absolut viktigaste. Då sex före äktenskapet var uteslutet om du var kvinna. Ogifta flickor som blev med barn försköts, gjorde abort i grannköket eller reste bort för att föda i smyg.
Kvinnors sexlust var skamlig. En kvinna som älskade sex var något fult och fel, något obegripligt. En ”dålig kvinna”.
I dag borde sex vara mindre laddat, vi badar i nätporr och femtio nyanser av knull. Men ordet hora hänger kvar. Det kastas fortfarande i ansiktet på tonårstjejer som lever ut sin sexualitet. Men framför allt har det blivit ett maktord. Något som knappt har med sex att göra längre. Ett ord för att trycka till.
När SD-politikern Erik Almqvist får mothugg av en kvinna på Kungsgatan avfärdar han henne med ett ”Skit i den lilla horan”.
När Alexander, 17, stör sig på att jag skriver om jämställdhet, så mejlar han: ”Din profilbild skriker feministhora”.
Jag tycker alltså att män och kvinnor är lika mycket värda, och jag säljer sex. Hälften rätt, Alexander.
Och det är omöjligt att bortse från desperationen i det, varje gång det ordet används. Jag har inga, inga, inga argument. Jag står här svag och rädd och skränar i ditt ansikte, för jag kan inte bättre. Därför försöker jag tysta dig med det värsta jag kan komma på.
Tja, även du växer väl upp någon gång.