Polisen bytte knark mot socker – man frias
Att polisen bytte ut amfetamin mot socker ledde till friande dom i en narkotikahärva i går.
Vilket i sin tur beror på att justitieråden i Högsta domstolen, som i dessa tider är hjältar ena dagen och skurkar den andra, nyligen ändrade viktiga spelregler för polis och åklagare.
Nu gick amfetaminmålet i Umeå i stor utsträckning åklagarens väg, tre av fyra som ställdes inför rätta dömdes för försök till grovt narkotikabrott, men någonting säger mig att det inte är tillräckligt för att brottsbekämpare ska skicka tårta till juristerna högst upp i den dömande hierarkin.
Låt mig få ta det från början.
Ett postpaket levererat till en matbutik väckte personalens misstänksamhet, polis tillkallades, det visade sig vara en god idé, ett kilo amfetamin hittades.
Narkotikan byttes ut mot socker av utredare som sedan lät försändelsen ligga kvar. Förhoppningen var att kunna identifiera den som tog emot den och ställa honom eller henne eller dem inför rätta.
Det gick hem. Två män och två kvinnor greps, häktades och åtalades för försök till grovt narkotikabrott.
I går dömde så Umeå tingsrätt tre av dem till fängelse i upp till två år. Men den fjärde, den unge man som paketet hittades hos, friades.
Detta eftersom det inte gick att reda ut huruvida han blandades in i brottsplanen före eller efter amfetaminet byttes ut.
Vilket må låta petigt i överkant, killen trodde ju trots allt att han var delaktig i handel med narkotika, men eventuella haranger över domare som hela tiden hittar på nya sätt att frikänna skurkar ska icke riktas mot tingsrätten.
Den har nämligen bara skött sitt jobb, vilket i det här fallet innebär att ta intryck av ett färskt avgörande i Högsta domstolen.
Justitieråden i Bondeska palatset satte för en dryg månad sedan tänderna i en historia som ledde till fängelse för försök till grovt vapenbrott i lägre instanser.
Två män i Södertäljenätverkets närhet kom till ett källarförråd för att hämta ett par automatgevär och en pistol.
Det de inte visste var att polisen redan varit där och bytt ut vapnen mot attrapper och satt upp kameror.
En vanligt förekommande taktik. Fördelen är att vapen eller knark försvinner från marknaden. Nackdelen är att det inte sällan endast går att döma för försöksbrott, då de riktiga varorna ligger i något av polisens förråd.
HD friade dock männen med motiveringen att ”fara för brottets fullbordan uteslutits”.
Därmed bildades ny praxis för hur utbytt egendom ska bedömas straffrättsligt. En praxis som, försiktigt uttryckt, har lett till upprördhet hos poliser och åklagare.
”Katastrofdom”, ”slag i ansiktet på brottsbekämpningen”, ”benen slås undan”.
Ilskan är begriplig. I vissa situationer kommer utredningar om grov brottslighet att falla. Alternativet är att inte byta ut föremålen, med allt vad det innebär i form av risker och faror.
Journalister har naturligtvis tacksamt kastat sig över den hårda domen över domen och de färgstarka uttalandena, väl medvetna om att upprördheten i gängmordens tidevarv kommer att gå hem i kojor och slott.
Men det finns en begriplighet även i HD:s synsätt. En replika är en annan sak än ett fungerande vapen och för den som vill peta i sig amfetamin är inte socker ett tillfredsställande substitut.
Förutsättningen för att begå det planerade brottet finns helt enkelt inte längre.
I den upphetsade stämning som just nu råder tenderar en del viktiga aspekter att glömmas bort.
Som exempelvis att domstolar inte är brottsbekämpande myndigheter. Domare uppbär lön för att efter bästa förmåga värdera bevis och när det är gjort fälla eller fria.
Eller att Högsta domstolens uppdrag inte är att hjälpa gangsters begå brott utan att utveckla tolkningen av lagar och staka ut riktningen för tingsrätter och hovrätter.
Ibland kan det leda till förtret för polisen. Ibland till att brottsbekämpningen underlättas.
På senare tid har justitieråden i en morddom gjort de enklare för åklagare att med indicier få gangsters fällda i komplierade ärenden.
Efter ett annat prejudikat har det underlättats för polisen att söka information i mobilappar utomlands.
Någonting säger mig att dessa förändringar redan är bortglömda.
Bättre än att sura över besvärliga jurister är dock att uppvakta de politiker som stiftar lagarna.
I just detta fall behövs det dock inte. Justitieminister Gunnar Strömmer har nämligen redan deklarerat att en lagändring ska snabbutredas.
Han var inte beredd att betala det politiska pris det innebär att låta oppositionen ha julafton över att polisen svär och gangsters går fria på grund av ett avgörande i Högsta domstolen.
Men detta är inte en så god nyhet som det kan framstå som. Lagstiftning är komplicerat och om det forceras blir det inte sällan dåligt.
Skräckexemplet är den gången det skulle bli enklare att döma till livstid för mord. Det slutade med att det blev svårare.