Kvinnor pratar för mycket och män håller monologer
På senare tid har jag grunnat på män, och vårt förhållande till varandra.
Nej, jag tänker inte blanda mig i de otroligt ointressanta diskussionerna om ”mansrollen” och liknande. Jag har inga som helst problem med att vara man och känner inget behov av att diskutera min manlighet, mina känslor och yada yada yada.
Svenska Dagbladet publicerade nyligen ett samtal mellan Ivar Arpi och Gunnar Ardelius. Min fru kastade en blick på texten, någon av dem tycktes ha behov av att redovisa vad han lyfter i bänkpress.
Jag kan inte bestämma mig för om den sortens gravallvarliga texter är ett tecken på att vi lever i ett osunt överflöd som tillåter oss att slänga bort våra liv på tomhet. Eller om meningslösheterna är ett tecken på ett samhälle i djupaste kris, det moderna romarrikets långsamma men obönhörliga förfall och undergång.
En ny lika meningslös fluga är diskussionerna ifall män ständigt tänker på romarriket eller inte.
Själv tänker jag mest på kvinnor. När vi hade varit tillsammans i 30 år fick jag ett par manschettknappar av min fru. ”En vacker kvinna”, står det på ena. ”Kan aldrig ha fel”, står det på andra.
Efter det mottot lever jag mitt liv.
Det jag grunnar på är våra monologer. Jag märkte dem för några år sedan när jag besökte Varberg för att skriva om Jan Myrdals bibliotek. Han var fortfarande i livet då och fångade in mig och höll sedan en monolog under ett par timmar eller så. Det var inte överraskande. Myrdal höll alltid monologer.
Därefter bjöd hotelldirektören Lasse Diding, det var han som bekostade antologin om biblioteket, på middag och höll en monolog på ungefär tre timmar utan att låta sig störas av att vi förflyttade oss från hotell Gästis till matsalen på hotell Havanna och därifrån vidare till hans villa med utsikt över fästningen och Kattegatt.
Nästa dag träffade jag författaren Anders Björnsson vars monolog bara varade en timme.
Dessa män var de enda jag talade med eller snarare lyssnade på under tre dagars arbete.
Sedan dess har jag blivit uppmärksammare på fenomenet manlig person som ägnar sig åt envägskommunikation. Det inkluderar mig själv. Kvinnor är inte sådana. De pratar ofta för mycket men det är inte samma sak som monolog.
Häromdagen lunchade jag med min äldsta vän. Jag upptäckte att vi numera inte för egentliga samtal utan snarare är inställda på simplex. Först talar jag. Sedan han. Sedan jag och så vidare.
Det är inte dialog utan två personer som växelvis redogör för sina tankar om tidens skeenden.
Det är en variant på monologerna.
Jag tror att det har med åldern att göra. En del män tappar med åren alltmer intresset för omvärlden. De har redan upplevt så mycket. De orkar inte ta in mer. De har tappat lusten att ompröva, söka, lära.
Och de har mycket att berätta. De har verkligen det. Tankar. Erfarenheter. Anekdoter. Särskilt reportrar som ägnat ett yrkesliv åt att se, höra, uppleva. Ofta får jag hejda mig när jag sitter i ett sällskap.
Någon nämner Trump.
Jag minns när jag skakade hand med honom, det var efter ett av alla dessa möten med Trump som jag bevistat.
Någon annan nämner Ukraina.
Jag kan berätta en del insikter från mina resor.
Kina.
Mao levde fortfarande när jag var där första gången. Tänk så landet förändrats. En viktig brytpunkt var massakern i Peking 1989. Jag var där då.
Jag försöker hålla igen. Jag vill inte bli en man som kväver andra. Det beror inte på att jag är särskilt mjuk eller omtänksam. Jag vill fortsätta leva och lära.
Och alla våra samtal, jag hoppas de lever upp igen. Tanken på motsatsen gör mig oändligt sorgsen.