Vi måste rädda de förbittrade männen
Ingenstans ser jag fientligheten så tydligt som i min mejlkorg. Det är förakt mot hur jag ser ut, vad jag heter och att jag ens får skriva den här texten. Dessutom är det alltid värre för kvinnor.
Och det är alltid män som mejlar.
Vi har verkligen ett problem i Sverige, rentav det största vi har:
De förbittrade männen.
Vi måste rädda dem. För allas skull.
Män våldtar. Män mördar. Män misshandlar kvinnor. Män misshandlar män. Män köper sex. Män slåss på fotbollsmatcher och män kladdar på krogen. Vi kan fortsätta så här i all evighet. Statistiken ljuger inte. Män står bakom alla stora problem i samhället.
Varje dag hör de av sig.
Det är unga och gamla.
Ibland ringer de. Ofta arga och rastlösa.
Det är män som just blivit av med jobbet och hamnat i ett ingenmansland på arbetsförmedlingen. De söker jobb som inte finns eller hamnat utomlands. Det är rika män som ser sina privilegier hotas. Det är killar som ser tjejerna springa ifrån i skolan – och i livet. De läser ordet feminism överallt och ser det som ett hot. Feministhatet är utbrett. Det är svenskfödda och invandrade män som inte längre är den store patriarken i huset. De lever i världens mest jämlika land där kvinnan är och får vara fri. De har svårt att bryta sig loss från traditioner och förväntningar och fastnar i bitterheten.
De lever i ett Sverige som förändras snabbt. Det som var okej för bara några år sedan är tabu i dag.
Jag befinner mig mitt i det politisk korrekta Mediesverige. Obs! PK är något fint för mig.
Jag känner ändå ofta att det inte är så lätt att hänga med – trots att jag vill det. Ett litet ogenomtänkt uttalande kan trigga igång mobben. Idiot. Gå och göm dig under en sten.
Jag kan föreställa mig hur det måste vara för dessa män. De förstår nog inte ens vad de gjort för fel. Vi är alla olika snabba. Vissa kan lära sig nya språk på en månad. Andra behöver hela sitt liv. Vissa förnyar sig i takt med samhällsutvecklingen och andra hamnar direkt efter och blir isolerade.
Det är eftersläntrarna vi måste rädda. De har blivit våra fiender, men de behöver inte vara det.
Jag ser varje dag hur vi skrattar åt och fryser ut dessa män. Jag förstår att vi gör det. De kan vara elaka som fan. Varje vecka får jag bita mig i läppen för att inte säga något dumt till alla näthatare. Jag pratade med en kompis om det här. ”Ingen v i l l ju vara elak”, menar hon. Det stämmer nog.
Vi kan förstås fortsätta att blunda för problemet. Men i slutändan är det ändå vi som får ta konsekvenserna. Vi är alla en del av det här samhället.
Vi måste fortsätta vara världens mest jämlika och politiskt korrekta land.
Men varje människa vi lämnar efter plockas upp av grupper som livnär sig på ”vi och dom”-retorik. Ni vet vilka.
Har vi råd med det?
OS i Ryssland
På fredag drar vinter-OS i Sotji igång. Det kommer att bli ett av tidernas mest påkostade evenemang och en fest för alla idrottsälskare. Men jag, sportjournalist i grunden, har trots allt väldigt svårt att bli exalterad. OS hålls i ett land där demokratin inte är på riktigt. Vi är inbjudna till en propagandafest som dukats av hjälplösa människor som arbetat ihjäl sig. Det mesta verkar också styras av pengar. Jag saknar tiden då Sverige tog ställning för mänskliga rättigheter. Det hade varit fint med en svensk bojkott.