Skräck-Bodström vill sno vår frihet
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-01-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Thomas Bodström och chips. Jodå, det finns ett samband mellan justitieministern och fredagsmyset.
För snart fyra år sedan fick Sverige skrämselhicka när det hävdades att chips kunde fylla oss med höga doser cancerogen akrylamid. Chipset manglades ordentligt genom tryckpressarna. När det larmet ebbade ut ringde kvällstidningarnas varningsklockor igen, med rubriker som "Din hosta kan vara en dödlig sjukdom". Ditt magknip, din snuva, ditt onda knä likaså.
Det är ett klassiskt knep för tidningarna att öka lösnummerförsäljningen med kittlande larmprofetior. Men även justitieminister Thomas Bodström är som en brinnande löpsedel som utnyttjar medborgarnas oro för sitt eget välbefinnande, bara för att sälja sitt budskap om övervakning, avlyssning och dataregistrering. Bodström, som varit den av EU:s justitieministrar som hårdast propagerat för övervakning, använder ordet terrorism i var och varannan mening. På samma sätt sålde George Bush in The Patriotic Act, de lagar som röstades igenom efter attacken mot World Trade Center och som gravt inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna. Han skrämde också upp sitt folk till att ge sitt oreserverade stöd för "fredens krig" i Irak. Men nu när den nyktra eftertanken hunnit ikapp amerikanerna kritiseras Bush alltmer för sitt styre.
Thomas Bodström önskar sig säkert samma folkliga stöd som Bush fick efter den 11 september 2001. Justitieministern vet att människan är beredd att gå mot sina principer när faran målas upp av den som är vald, och satt att garantera och försvara hennes trygghet och frihet. Bodström menar att den största friheten är att inte vara rädd för att råka ut för allvarliga brott. Visst låter det bra? Men läs om meningen en gång till. Bodström tar inte bara tryggheten som gisslan i sin politiska vältalighet, han drabbas av en intellektuell härdsmälta. Vad han egentligen säger är att människan bara kan finna den absoluta friheten i ett perfekt samhälle fritt från brott. För den största friheten är att inte vara rädd trots att man vet att man när som helst kan drabbas av något oförutsett.
Den Bodströmska retoriken är en suggestiv skräckrekvisita: Skräm upp medborgarna och ingreppen i privatlivets helgd blir mer lättsålda. Justitieministern säger att om man inte stoppar terrorismen med "preventiva tvångsmedel" gör man inskränkningar i människors integritet. Men det är när demokratin i grunden utmanas som demokratin måste försvaras. Eller har regeringen helt missat att det annars är i diktaturer som inget får ske spårlöst? Redan i dag kan vi spåras dygnet runt via våra mobiltelefoner. Det är illa nog.
Historien blottlägger att hotet från och rädslan för de andra, det andra, bevarar krafter som håller rädslan vid liv. Så underblåses och frodas en rädslans, hemlighetsmakeriets och misstänksamhetens kultur. När jag var liten fick ryssen stå symbol för hotet mot det öppna västerländska samhället. I vilda västernfilmerna var det indianen, naturvilden, man skulle akta sig för. Mannen i svart hatt var skurk, han med vita brätten hjälte. Så enkelt. Så tryggt att fienden är tydlig. Och nu ska vi främst vara rädda för fundamentalistiska araber. Skurkarna skiftar men skräcken och misstänksamheten är densamma vare sig det gäller muslimer, hosta eller chips.
Om vi skulle skydda oss till tänderna varje gång någon utmålas som fiende, varje gång vi får rapporter om att chips orsakar cancer och att hostan eller ditt onda knä leder till döden - vilket sorgligt liv.
Varje dag korsar min nioåring ensam Drottningholmsvägen i Stockholm, Sveriges farligaste. Bör jag vara orolig? Jämfört med terroristhot är det förmodligen betydligt farligare att låta honom gå till och från skolan på egen hand. Visst dyker ibland den skrämmande tanken upp att han kan bli påkörd, men jag vägrar låta rädslan inta mig. För då skulle jag mista förmågan att vara en god förälder. Rädsla och oro minskar förmågan att tänka och känna rationellt. Jag skulle göra lika stora ingrepp i min sons integritet som Thomas Bodström vill göra i min och din.