Ouzon får polisen att vädra åsikter

En sliten lastbåt från början av 60-talet lossar tegel på ­ piren i Vathi på Samos. Bomkranen går långsamt. Mannen med vajerspelen dricker kaffe. Den gamle kaptenen står på landgången och tittar, medan en liten truck på kajen lassar pallarna på en lastbil.

Jag går och kikar på högen av solblekta småbåtar som staplats på andra sidan piren. De är beslagtagna för att de transporterat flyktingar.

En amerikansk daycruiser. Några mini-ribbar. En större livbåt märkt ”Al Mansour”, Tanger. Flera gummibåtar som sjunkit ihop, och ett par äldre, ruffade träbåtar med pinn­rattar och rostiga inombordare. Alla är märkta med sprejade siffror. 393. 375. De ligger inte i ordning. Så småningom ska de säljas på auktion.

En polis kommer fram och frågar vad jag gör. Tittar, säger jag. Han säger att jag måste ha tillstånd att filma. Jag visar honom antecknings­blocket. Ingen kamera.

Vi börjar prata. Han har varit med länge. För länge. Klockan är fyra på eftermiddagen. Det verkar som om han tagit ett par stadiga ouzo till ­lunchen. Han har åsikter.

”Flyktingarna”, säger han. ”Det är omöjligt att prata med dem. De förstår bara våld. De lär sina barn våld. Det är en invasion. De vill ta det Süleyman inte klarade”.

Süleyman var det expansiva ottomanska imperiets störste sultan. Han styrde mellan 1520 och 1566, erövrade Rhodos, Ungern, hela Nordafrika och - nästan - Wien.

Min sagesman är i gång nu. Han fortsätter:

”Norrmännen sparkar ut flyktingar för att de vill bygga moskéer överallt. Ni är ju ättlingar till vikingarna, de var över hela världen. Det var grekerna också. Jason, du vet, han var väl i era trakter?”.

Jason var en hjälte i den grekiska mytologin. Nu är det ouzon som ­talar, och min nyfunne vän kommer in på nationalkaraktärer. ”Syrierna är fega tjuvar och lögnare. Irakierna är tjuvar och lögnare men de slåss. ­Afghanerna är tjuvar av naturen, men mycket bra fighters. Kurderna slåss hela tiden, mot allt och alla.”

Han har varit i armén. Därför vet han att turkarna inte kan ta Samos. Stridsvagnarna går inte i bergen. Och många på ön har jaktvapen. Och det är larvigt att jaga ripor. Man ska jaga vildsvin, det är djur som kan döda ­jägaren, säger han.

Samosborna får en känga i farten. ”De exploaterar flyktingarna. En taxi kan köra dem tre kilometer och ta 50 euro per skalle. Enkla pensionat tar betalt som Waldorf Astoria”.

Han har luftat sin bitterhet. Han sätter sig i en bil och rullar i väg.

En svart gummibåt, halvfull med smutsigt vatten, ligger förtöjd vid pirens landfäste. I den flyter barnkläder, tröjor, plastpåsar, mössor, ryggsäckar, skor, ­nappflaskor, mediciner, sminkgrejer och andra ­privata till­hörigheter, ­ som ingen längre äger.

Regler som tydligen fyller ett behov

Den europeiska gräns­bevakningen Frontex har en så kallad Code of Conduct, alltså uppträdanderegler för samtliga som deltar i organisationens arbete. Reglerna betonar vikten av grund­läggande mänskliga rättigheter, förbjuder diskriminering, onödigt våld, korruption, trakasserier och utnyttjande av sexuella tjänster, och slår fast att alla människor ska behandlas artigt och rättvist. Den som bryter mot reglerna kan få sparken. Med tanke på att de är mycket detaljerade fyller de tydligen ett behov.

Följ ämnen i artikeln