Ondskan finns mitt ibland oss
Det gick att värja sig i Texas – men omöjligt när det händer där det inte kan hända
En 17-årig flicka.
Bedårande vacker. Glad.
Som tittar in i en kamera, ler och säger att hon ska bli bonde ”när hon blir stor”.
Men Lisa Holm blir inte stor.
– Det jobbigaste att tänka på är alla drömmarna hon hade som inte kommer uppfyllas, säger en mamma som förlorat sitt barn till en mördare.
Det har bara gått några veckor sedan jag satt i hennes vardagsrum i Texas.
– Jag är glad att du är här, jag vill aldrig att min dotter ska bli glömd, sa hon.
Hon tystnade. Torkade bort en tår från sin kind. Sedan en till. Och en till.
Till sist tittade hon på mig.
– Men om jag får fråga, varför är du här? Händer inte sånt här i Sverige?
Jag skakade på huvudet.
– Inte på samma sätt, sa jag.
Två veckor reste jag längs en väg där flickor försvann.
Två veckor av familjer som försökte förklara det oförklarliga. Hur det är när hon inte kommer hem.
– Jag var nio och bjuden på kalas. Jag gick dit, men gömde mig i en buske. Jag satt med hennes bild i handen och pratade med fotografiet. Frågade varför hon inte kom hem, sa en bror.
– Varje gång någon ringde, varje gång någon körde upp på garageuppfarten, varje gång någon knackade på dörren, fick jag hjärtklappning för jag trodde att det var ett besked, sa en pappa.
– Det sägs att tiden läker alla sår men det är ju inte sant. Mitt hjärta har gått sönder i så många bitar att det är omöjligt att sätta ihop. Såret läker aldrig, sa en mamma.
Två veckor av människor i sorg, i en annan del av världen.
När planet närmade sig Stockholm kände jag lättnaden i bröstet. Tog tre bilder på gröna fält med mobilen. La ut dem på sociala medier, skrev kärleksfullt om Sverige, hur glad jag var att komma hem. Ringde min bror, gjorde midsommarplaner på Västgötaslätten.
Jag hade sett så mycket svart. Behövde färg.
Hjärtat och själen och kroppen drogs till de gröna Munkängarna vid berget jag älskar och växt upp vid. Jag ville stryka med handen på lila lupiner längs vägen till Österäng. Gå på röd kalksten på Kinnekulle. Känna doften av den gula guckuskon som blommar i Hällekis.
Jag ville till platsen där flickor inte försvinner längs en väg.
Där flickor inte mördas.
Så försvann hon.
En 17-årig flicka. Bedårande vacker. Glad.
Som i en video som nu sprids på nätet tittar in i en kompis mobilkamera, ler och säger att hon ska bli bonde ”när hon blir stor”.
Men Lisa Holm blir inte stor.
Den här gången är det på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde som en bänk i står tom. Den här gången är de tusentals människorna som samlas för att gå skallgångskedja från Götene, Skara och Lidköping. Den här gången pratar poliserna svenska – västgötska, till och med. Den här gången är platsen Kinnekulle. Den här gången är det hemma.
Precis där blåklinten dansar över ängarna.
Precis där guckuskon blommar.
Precis där, på vägen där inget kan hända.
Där tar vägen slut för Lisa Holm.
Nu har någon brutit av de lila lupinerna. De ligger i en bukett på marken – längs vägen där inget kunde hända – tillsammans med ett kort om att en flicka ska "vila i frid".
Men hur kan hon göra det? Friden har ju försvunnit från det gröna berget. Någon som tog henne tog den med sig.
Det gick att värja sig mot ondskan när den fanns i Texas.
Det går inte att värja sig när den finns ibland oss.