Det starkaste minnet är ljudet av en dörr som stängs
Aftonbladets reporter Linda Hjertén om en rättegång som inte går att glömma
Det är sista rättegångsdagen i sal 250 i Oslo tingsrätt. En mamma berättar om sin 17-åriga dotter som blev den sista som sköts ihjäl på Utøya.
Hon säger att hon väntar på att dörren ska öppnas och att dottern ska ropa: Hej mamma!
Men det är så tyst där hemma nu.
Plötsligt ser jag hur någonting droppar ner på mitt tangentbord.
Det tar några sekunder innan jag förstår att det är mina egna tårar.
Jag tittar upp och ser en hel rättssal gråta. Åhörarna, åklagaren, till och med domaren.
Alla är i tårar utom terroristen själv.
Jag har bevakat många rättsfall genom åren. Jag åkte till Oslo för att bevaka även detta, en rättsprocess som med häktningsförhandlingar, åtal, rättegång och dom, kom att föra mig till den norska huvudstaden om och om igen i över ett års tid.
Rättegången mot en av de värsta terroristerna i världshistorien blev en rättegång som inte liknar någon annan.
Under större delen av den satt jag på samma plats på första raden i sal 250 i Oslo tingsrätt, tio meter från en ständigt slätkammad och kostymklädd mördare. Jag kom ofta på mig själv med att leta spår i hans ansikte av ånger eller ilska. Något i hans ansikte som kunde förklara varför han gjort det han gjort. Jag fann inga.
Varje dag togs så fasansfulla berättelser och vittnesmål upp. Det gick inte att förbereda sig på hur otroligt plågsamt det skulle bli.
Berättelser om ungdomar som sprang för sina liv och halkade på regnhalt gräs.
Hur de sökte skydd under klippskrevor undan kulor, sökte skydd under sina kamraters döda kroppar. Simmade så fort att bröstet hotade sprängas.
Dagen när övervakningskamerafilmen från explosionen vid regeringsbyggnaden spelades upp.
En svartvit film utan ljud som visar hur terroristens bomb detonerar och människor flyger genom luften. Hur fönster krossas och väggar splittras.
Eller genomgången av de 77 döda, en genomgång som tog flera dagar. Många grät högt i salen när deras anhöriga visades på storbildsskärmarna och då en rättsläkare pedagogiskt visade på en anatomiskt korrekt docka var exakt skotten träffat dem.
Ingångshål här. Utgångshål där. Dödsorsak.
Vittnesmålen från alla de som skadades på Utøya. Som Ina Rangønes Libak som sköts med fem skott, gömde sig för massmördaren bakom ett piano och försökte tänka vackra tankar tills hjälpen kom till ön.
Och mitt i allt detta terroristen själv – alltid den enda som såg helt oberörd ut av vittnesmålen.
Som sa att, jo, han ångrade en sak: att han inte dödat fler.
Sen kom sista dagen i rätten.
Då var det dags för fem kvinnor, fem representanter för de 77 som dog den 22 juli, att beträda vittnesbåset.
De berättade om sorg och saknad. Om anhöriga som aldrig kommer tillbaka igen. Om att som föräldrar behöva välja vad som ska stå på sitt eget barns gravsten.
Det är inte ofta man ser journalister och åhörare gråta i en rättssal. Än mer sällan att åklagare och domare gör det.
Men den här 42:a och sista dagen av ständig anspänning och komprimerad sorg brast det för så många.
När mördaren själv sedan skulle börja tala, reste sig så plötsligt de anhöriga unisont.
Utan ett ord lämnade de salen.
Efteråt förklarade de att de inte ville höra mer av hans röst. Från och med nu ville de inte ägna honom en enda tanke igen.
Det starkaste minnet från tio veckor av ohygglighet är ljudet av en dörr som stängs.