Manlig aggression – ett samhällsproblem
Grabben min och jag släntrar i solen och snackar och sjunger. Det är den perfekta söndagspromenaden, nyfikade och så sakteliga på väg hemåt genom den framsprickande våren.
Plötsligt förbyts den sköna stämningen i rå aggressivitet. Hans lilla hand kramar min, rycker och drar för att komma bort.
En liten flyttlastbil har parkerat lite snett någon halvmeter upp på trottoaren. Ett promenerande par får sitt manöverutrymme minskat. Det är inte värre än så, men det räcker som tändande gnista. Den bufflige killen vänder sig om och säger något till bilen. Chauffören kliver ur. Röster höjs.
Hörnet där Ljunggatan möter Fyrverkaregatan är normalt en fridfull plats i Göteborg. Barn härjar på lekplatsen vid dammen. Mammor vänder ansiktet mot vårsolen och njuter. Men nu smäller det snart.
Så där kan du väl fan inte parkera! Vafandå är du p-vakt eller? Håll käften! Dra åt helvete!
De skäller hotfullt som kamphundar. En pellejöns sluter upp bakom chauffören och gör sig viktig med näbbiga utfall. Förvandlingen från idyll till krigszon går på mindre än en halv minut.
Kriget i Irak fyllde fem år häromdan. Israel och Hamas visar inga tecken på att någonsin sluta kriga. Afganistan exploderar varje dag. Kina genomför OS och förtrycker Tibet i samma rörelse.
Världen är full av verkliga krigshärdar, varav ingen drivs av kvinnor. Buffelns flickvän fortsätter gå. Hon orkar inte ens be honom att lugna ner sig. Barnen på lekplatsen söker sig till föräldrarna. Man kan ta på spänningen.
Mitt i gatan står tre vuxna män och vrålar hot och otidigheter. Testosteronet står som ett osynligt rökmoln runt dem.
Låt mig repetera att det handlade om en liten flyttlastbil som stod en bit upp på en trottoar. Inte om en självmordsattack som måste vedergällas, eller en släktförolämpning som krävde omedelbar hämnd.
Ändå gick det på några sekunder att piska upp en galen stämning minst lika primitiv som stamstrider i Kenya.
Den manliga aggressiviteten är ett samhällsproblem. Den tar sig olika yttringar och vi kan dagligen läsa om skrämmande fall. Nu har ni fått läsa om en vardagshändelse på samma tema.
Hur det slutade? Jag vet inte, eftersom nioåringen var klokast i församlingen och snarast ville gå hem. Och utan att vi sa ett ord så tror jag att vi delade samma känsla. Jag tror vi skämdes för vårt eget kön.