Det är inte svårt att förstå varför en del ungar kastar sten
Anna Ekelund i Rosengård – en stadsdel i brand
Rosengård, Malmö Anlagda bränder, stenkastning, ungdomsvåld, vandalism.
Samma återkommande svarta rubriker.
Vem hade anat det om stadsdelen där jag växte upp på 70-talet?
Rosengård var ett nytt område som skulle förkroppsliga det nya moderna Sverige. Detta var drömmen om framtiden.
I Stockholm läser jag att Rosengårdsungdomar kastar sten på brandbilar. Igen. Räddningstjänsten vägrar nu att åka in i området utan poliseskort och medierna fylls av berättelser om en belägrad, laglös stadsdel.
Jag åker till min barndoms stadsdel med min lilla dotter. Dagen innan ringer en orolig redaktör:
– Rosengård är ingen lämplig plats för en tiomånaders bebis! Tänk om de kastar sten, anlägger en brand eller drar kniv?
Jag skrattar. Har redaktören fallit offer för de brinnande rubrikerna eller är det verkligen så illa?
När taxin svänger in på min gamla gårdsadress känner jag inte igen mig. Den stora ytan är tom och nyasfalterad. Lekplatsen och grönskan är borta.
Nourah, 17, har bott här på Von Rosens väg i 13 år. Hon är vacker med stora rådjursögon och med rötter i Kuwait och Jordanien.
”Har blivit mycket bättre”
– Visst finns det problem här, men du förstår nog inte hur mycket bättre det har blivit, säger hon och fixerar min blick.
– De har börjat rusta upp husen här i Herrgården, som är det mest nedgångna området på Rosengård. Vi har också fått trappvärdar med ansvar för var sin trappuppgång.
Hur nedgånget det har varit inser jag först när jag går till nästa gård, dit bostadsbolagets ”makeover” ännu inte har nått. Jag passerar ett helt utbränt förrådshus och stiger in i en port. Stanken av urin och bränd plast får mig att kippa efter andan. Varenda centimeter är nerklottrad, brännmärkt och sönderslagen. Missmod och hopplöshet slår emot mig, och här är det inte svårt att förstå varför en del ungar kastar sten.
Alla jag frågar säger samma sak: Det är pojkstreck som ger uppmärksamhet och skapar rubriker. Rosengård är ett starkt varumärke, på gott och ont. Medierna hakar lätt på ”marknadsföringen” och för att bli omskriven räcker det att krossa en ruta eller sätta eld på en buske.
Joyra kommer gående på min gård med två av sina döttrar. De har varit på Rosengårdsbadet och tränat simning. Familjen kom hit från Irak för fem år sedan. När jag undrar hur de trivs, skakar hon på huvudet och ler ansträngt.
– Det är inte bra. Vi vill flytta till ett annat område men det är svårt att hitta lägenhet. Det är mycket skrik och bus på nätterna, så mina barn får inte gå ut själva.
Hon bjuder hem mig till sin lilla trea. Det är välstädat och ljust, men hennes barn – tre flickor och en pojke mellan åtta och fjorton – får samsas om ett rum.
Trångboddhet driver ut barnen
Den extrema trångboddheten på Rosengård driver barnen utomhus. Behovet av gemensamma ytor såsom fritidsgårdar, bibliotek och idrottshallar är stort. I Herrgården är så gott som alla av utländsk härkomst. Arbetslösheten är hög och för ett par år sedan uppbar tre av fyra vuxna socialbidrag. Dessutom är 50 procent här barn under 18 år, mot riksgenomsnittet 21 procent.
Mina föräldrar var arbetskraftsinvandrare, men de som kom på 80-talet och senare var ofta krigsflyktingar, uppryckta ur sitt sammanhang. Vad gör inte det med människor? De ständiga försöken att hitta jobb och känna sig nyttiga, delaktiga, leder till missmod. Människor med knäckt stolthet sluter sig kring sin egen smärta. Till slut ger de upp, uppslukas av den klena tröst och samhörighet som det gamla hemlandets tv-kanaler erbjuder via parabolen. Och dag efter dag ser deras barn dem.
I lokaltidningarnas insändare och på bloggar finns föga förståelse. Där skyller man på kultur och religion och gör mänsklig olycka till en nästan rasbiologisk fråga:
”Det handlar inte om fattigdom utan om uppfostran, något de här djuren saknar helt och hållet.”
”De vill varken integreras eller jobba. Punkt slut.”
Magasin för människoförvaring
Man glömmer fort, tänker jag. För mindre än hundra år sedan drev svälten fortfarande svenskar att massutvandra till Amerika. På 1940-talet byggdes barnrikehus för att få bukt med fattigdomen. Då gladde sig svenska familjer med fem, sju eller tio barn åt den lyx som två rum och kök, wc och rinnande vatten innebar.
På kvällen påminner mig platsen om en fängelsegård: kala asfalterade ytor kringgärdade av murliknande höghus. Jag läser gatuskyltarna: Von Rosens och Ramel väg. Posses och Staël von Holsteins. Just här, där otryggheten är inbyggd i arkitekturen, blir de tjusiga adelsnamnen till en ironi. Miljonprogrammen – en byggnadskonst som skulle förkroppsliga framtiden. Dessa isolerade betongöar utanför städerna för snarare tanken till likformiga magasin för människoförvaring.
Trots arkitekturen och arbetslösheten, trots de många välmenande men ack så misslyckade integrationsåtgärdspaketen, alstrar en plats med så många unga en särskild anda.
Nej, alla kan inte bli Zlatan. Men målmedvetenheten i Nourahs och hennes tjejkompisars ansikten går inte att ta miste på när jag möter dem en sista gång.
– Nu ska vi till stan och köpa saker till vårt kafé. Det kommer att bli så bra!