”Att kunna skita folk i huvudet ger makt”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-10-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Läs veckans stockholmskrönika
I Bollnäs finns inga duvor.
Så säger hon och jag ifrågasätter inte.
Under oss stressar Drottninggatan fram. Jag är morgon-tv-zonkad och hon är mest tyst. Vi sitter på terrassen längst upp i Åhlénshuset.
Lisa dricker latte och grimaserar. Men te går ju inte att dricka, säger hon. Då känns det som att man är hemma.
Jag vet inte varför hon talar om duvor.
Här finns bara kråkor.
Stora feta kråkor som håller terrassen i ett skräckvälde.
Stjäl de torra brödbullarna som man får med pastasalladen.
Flaxar i pensionärernas wienerbröd.
Värst är en med solblekt skrud och stöddig uppsyn som sitter rakt ovanför våra huvuden.
Möjligheten att skita andra i huvudet ger en viss makt.
Har du tänkt på det?
Och med makt kommer ansvar.
Min kompis David, som saknar hår på huvudet, fick en blaffig bakfull fågelskit i skallen när han promenerade längs Horns-tull för ett tag sen.
Och Lisa berättar hur hon en gång fick fågelskit i urringningen.
Värst är förortsduvorna, säger folk. De som hänger i gäng.
Det där är en svår fråga. De etablerade politiska partierna har länge undvikit den. Det är också orsaken till att Sverigedemokraterna vunnit mark med sina krav på att kasta ut alla flyttfåglar.
Själv föraktar jag i stort sett alla fåglar, säger jag.
Ja, förutom de som håller till under Slussen, nere vid Saltsjöbanan.
Vet du?
Duvorna som vaggar fram över skitig asfalt med krumma missbildade ben.
Duvorna som hukar under taken och livnär sig på mögliga korvbröd.
En gång hörde jag att deras kroppsdefekter beror på
elledningarna under Slussen. Att de bränner klorna av sig.
Jag vet inte om det är sant.
Men jag vet att Slussens duvor bär på sorg.
Det ser man på dem. Men de besvärar oss aldrig med att berätta. De vet sin plats. Flaxar knappt ens. Vaggar bara fram, blinda och halta. Med luggslitna fjädrar och skit under klorna.
Allt detta, i en stum värdighet.
Men kråkan ovanför våra huvuden, den vänder arslet mot oss.
Stjärtfjädrarna över kanten. Vi vet båda vad det innebär.
Det är han eller jag, terrassen är inte stor nog för oss båda.
I Bollnäs finns inga duvor, säger hon.
Och själv överväger jag ett rejält parti napalm.