Skampåle USA:s nya fängelse

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-24

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I tidningen läser jag att skamstraffet är tillbaka i USA igen efter 150 år. Det känns fräscht. Under två lördagar ska Lisa King Fithian stå utanför det lokala köpcentret med ett sandwich-plakat hängande över sig med texten: ”I am a thief. I stole from Walmart.” Och vad skall man säga? (Förutom att man önskar att någon kunde ställa sig bredvid med ett plakat där det stod ”Fuck Walmart”, eller vad som helst.)

Denna kvinna i sneakers med ett jätteplakat som täcker i princip hela henne – det ser inte så bra ut. Och då menar jag inte för henne, utan för dem som har placerat henne där, och för dem som förväntas utgöra bestraffningen i form av blickar och pekande barn och ”gissa vem jag såg med skamplakat utanför Walmart – Sheryls mamma”.

Jag antar att det är en budgetlösning.

I ett land där var 138:e invånare sitter i fängelse och där till och med de allra hårdaste av de hårda har börjat tycka att 57 miljarder dollar per år är en rätt saftig summa för att städa bort folk och låsa in dem. Att det antagligen är där skampålen i nyversion kommer in. En lågprisvariant i bestraffningsgenren med offentlig förnedring istället för fulla fängelser. Staten som bestämmer sig för att låta bestraffningen bli en sak mellan folket och den kriminella, istället för en sak mellan staten och den kriminella.

Det är säkert sådant som ligger i tiden just nu. Högtryckstvätts-politik och skyll-dig-själv-retorik.

Ta den nya högprofilerade amerikanska tv-serien ”Dexter”. Michael C Hall från ”Six feet under” spelar en massmördare som tar lagen i egna händer och jagar rätt på människor som har undkommit rättssamhället. Och Michael C Hall är ju alltid Michael C Hall, och polarna säger att det här är det bästa på länge. Dessutom. När det gäller tv-våld kan jag inte säga att jag har någon högre moralisk hållning. Gräver folk ner polarna i fyra delar i trädgården, har jag ett skrämmande överseende med det så länge de är rappa i käften och lagar god pasta. Jag fixar det. Att sit

ta och titta på onda människor som gör onda saker och som sedan kommer ihåg att köpa två liter mjölk på vägen hem. Eller som det är i amerikanska thrillers – galna människors galna urvalskriterier som ”jag slaktar bara kvinnor som har storlek 38” eller ”jag slaktar bara män som har snyggare visitkort än jag”.

Icke förklarbart våld, som ingen heller ger sig på att försöka försvara. Så långt känns allting bra.

Men det här? ”Den sympatiska mördaren” som Canal plus rubricerar tv-serien ”Dexter” på sin hemsida och; ”Han gör det inte urskillningslöst. Hans fosterfar gav honom moralisk vägledning och det är bara brottslingar som undkommit rättvisan han mördar” och ”i själva verket rör det sig om något av en hjältehistoria”.

Vad är det? Hela det fiskandet. Trevarna som utger sig för att vara något annat. Det är lite som när man hör människor som beskriver hierarkierna som finns i fängelser, hur pedofilerna alltid befinner sig lägst ner på skalan, ”the lowest of the lowest”, och det sägs alltid med en viss respekt. Som om det vilar någon slags superhygglighet i att till och med här, till och med bland mördare och kriminella finns, det en moral som går ut på att en dömd pedofil får räkna med att få en kniv uppkörd i arslet. Det verkar aldrig vara någon som har ett problem med det. Tvärtom. Det verkar snarare som om vi tycker att det är ett tecken på att det finns ryggradsmänniskor med moral även bland kriminella. En trygghet i otryggheten, en kontroll mitt i det okontrollerade, en rättsskipning som ligger utanför rättsapparaten som nu istället hamnar hos folket.

Ett öga för ett öga, en skäms-skylt för en stulen Snickers och en död pedofil.

Det är säkert sådant som man skulle kunna intala sig att man skulle kunna leva med.

Är det någonting som gör mig mörkrädd så är det just det.

Lena Sundström

Följ ämnen i artikeln