Rik och pensionär är det nya idealet
Ni kanske tror att man ska vara smal, ball, rik och ung. I så fall har ni fett fel. Det var förra århundradets trend. Nu ska man vara smal, ball, rik och pensionär. Att man är pensionär behöver dock inte utesluta att man är ung.
Du ska va" pensionär, du ska va" miljonär. Sådan är kampsången och imperiet ska byggas i raska tag så att man kan casha in vid max femtio. Sedan börjar livet. Med golf i solnedgång, tête à tête på finkrogen och ståndsmässigt rullande i SUV:en med medelhavsvinden lekande i de grå tinningarnas charm.
Det börjar nästan likna kult, denna glorifiering av en i grunden osäker framtid som målas upp i marknadsföringen för olika fonder, pensionsförsäkringar, bostadsrätter, bilar, golfklubbar, functional foods-produkter och så vidare.
Ni har sett reklambilderna, så ni vet vad jag talar om.
De aktiva pensionärerna som vår tids nya människoideal. Dom där som har "lite mer att röra sig med" efter två framgångsrika årtionden och ett relativt blixtsnabbt yrkesliv. Nu ler dom mot kameran med en så strålande vigör att dom nästan utstrålar ett evigt liv.
Att gå i pension har blivit det nya karriärmålet. En undersökning från TCO som presenterades tidigare i veckan visade att mer än varannan svensk vill gå i pension före 65 års ålder. Den följdes upp på denna tidnings nätupplaga med frågan "Vad vill du helst göra som pensionär?" Av de olika svarsalternativen var det ett som segrade överlägset: hela 25 procent (av drygt 32 000 röstande) svarade att man ville flytta utomlands.
Lite som en lyckad bankstöt, alltså: snabbt in, hämta stålarna och sen i väg till Söderhavet.
Min slutsats av undersökningens resultat är att indoktrineringen fungerar utmärkt. Man vill spela golf i motljus och äta gambas och dricka rosévin. Man vill vara som en annan Gösta Linderholm. Man vill njuta av livet. Pegga upp en boll och låt den rulla.
Bara åtta procent i TCO:s undersökning vill fortsätta jobba efter 65 års ålder. Många av de andra 92 procenten hänger redan på gärdsgårn, känner sig slitna av taskig arbetsmiljö och oroas av att dom inte kan smälla ihop ett vanligt Excel-dokument. Kompetensbrist, ni vet. Dessa människors ovilja att stanna kvar i produktion är inte mycket att säga om.
Jag unnar dom en snar och innehållsrik permanent fritid, och låter dessutom hälsa att man visst kan leva ett fullvärdigt liv utan att behärska Office-paketet.
Det som gör mig fundersam är hur allt fler unga yrkesmänniskor redan tidigt i karriären sätter upp personliga pensionsmål som innebär att man så snart som möjligt vill dra sig ur det värdeskapande arbetslivet och i stället framleva sina dagar som något slags självförverkligande drönare, lättjefullt levande på sina pensionsfonders
aktieavkastning och gärna med skattskrivning i södra EU. Yrkeslivet i Sverige är bara en transportsträcka mot målet, att flytta utomlands.
Ändå är det inte i första hand de samhällsekonomiska aspekterna som jag tänker på. Det är de rent mänskliga.
Är det så jäkla sunt att redan i trettioårsåldern börja drömma om sitt liv som pensionär? Är det inte roligare att tänka på alla kul arbetsuppgifter och framgångar som ligger framför en?
Kanske inte. För egen del har jag svårt att se charmen i att sitta som femtiofemåring på Rivieran och läsa Agatha Christie tills korna kommer hem.
Det är möjligt att golf är en fullgod ersättning för ett normalt liv, och kanske skulle man trivas utmärkt på behörigt avstånd från halvslappa Ica-butiker, duggregn och mellanmjölk. Men jag tror inte det.
Däremot tror jag att det finns en mängd framgångsrika pensionärssvenskar i Florida, St Tropez, Mallorca, Toscana och Väst-indien som just i dag skulle ge halva golfbagen för att skutta runt midsommarstången tillsammans med alla oss andra - vi som inte kommit i väg.
Fast egentligen är jag nog bara avundsjuk. Och i morgon bitti är jag ledbruten, bakis och pensions-färdig. Då lär jag ångra vartenda ord.
Glad midsommar!