Partier som åker på stryk byter ledare
Historien har ofta sin obönhörliga men logiska gång.
Partier som åker på storstryk byter exempelvis nästan alltid ledning.
Dit är Socialdemokraterna på väg.
Oavsett om de själva inser det eller ej.
Det finns likheter mellan konvulsionerna i Socialdemokraterna efter årets val och läget i Moderaterna efter katastrofvalet 2002.
Socialdemokraterna har åkt på storstryk två val i rad. Sammanlagt har de tappat 9,2 procentenheter. Än så länge är den offentliga diskussionen om vad som ska hända med partiet och dess ledning förvånansvärt lågmäld.
I valet för åtta år sedan var det Moderaterna som var de stora förlorarna. Partiet tappade 7,7 procentenheter men partiledaren Bo Lundgren begärde nytt förtroende. Det fick han på en extrastämma i november.
Men segern blev kortvarig. I april hade Lundgren insett att loppet var kört, han avgick. På pappret var det frivilligt. I oktober, drygt ett år efter katastrofvalet, blev Fredrik Reinfeldt ny partiledare.
Då som nu var det ungdomsförbundet som agerade skarprättare. Redan på valnatten krävde Muf:s dåvarande ordförande Tove Lifvendahl att Lundgren skulle gå.
Lite långsammare, och lite mindre spetsigt, har SSU agerat. Men i förra veckan krävde ordföranden Jytte Guteland, med eldunderstöd av ungdomsförbundets valanalysgrupp, att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande. Mona Sahlin är partistyrelsens ordförande.
De krävde dessutom att en planerad extrakongress genomförs redan nästa år och att nyvalet skulle göras där.
Nu har kravet diskuterats på ett dygnslångt extramöte i verkställande utskottet, socialdemokraternas innersta cirkel. Det får stöd av Håkan Juholt, riksdagsledamot, ordförande i försvarsutskottet, ordförande i Kalmar läns partidistrikt och tidigare biträdande partisekreterare.
I helgen gjorde Ylva Johansson, en av Mona Sahlins närmaste, också en markering. I en debattartikel krävde hon en förnyelse av politiken. Mellan raderna anade man att hon själv gärna fortsätter, helst i en än mer framträdande position än nu.
Bollen är alltså satt i rullning. Och det kommer bara sluta på ett sätt. Stora delar av ledningen får gå.
Men hur stor? Mona Sahlin har inte gett några som helst signaler om hur hon ser på sin framtid. Vill hon stanna, vill hon gå? Partiet undrar och under tiden pågår ett komplicerat ränksmideri i kulisserna. Och tro mig, Socialdemokraterna är ett parti som kan korridormygla.
Vissa säger att Sahlin får stanna om hon verkligen vill. Andra säger att det är kört, Sahlin måste gå.
Med historiens vanliga logik är det som nu pågår i socialdemokratin bara en uppehållande manöver. Den kräver att tolvtaggarna fälls efter det andra stora förlustvalet på rad, och det sämsta valresultatet sedan 1914.
Men Mona Sahlin har klarat sig ur knipor förr. Kan hon göra om det? Kanske, även om det ser mörkt ut.