Sahlins misstag
Mellin: Hon trodde inte på sin politik
Mona Sahlin går till historien som Socialdemokraternas kortaste partiledare.
Hon hann bara sitta fyra år.
Sedan kom partiets långdragna kris ikapp henne.
Det korta svaret på frågan om varför Mona Sahlin avgick är att stödet för henne inte räckte.
När hon för några dagar i praktiken abdikerade från partiledarposten genom att uppmana hela partistyrelsen, inklusive sig själv, att ställa sina platser till förfogande på extrakongressen öppnades dammluckorna.
Vattnet forsade – och Sahlin sveptes med. Trots att hon själv sannolikt räknat med en annorlunda utveckling.
Det något längre svaret är att Mona Sahlins öde beseglades redan i oktober 2008. Då avslöjade hon, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ingått ett partnerskap. De ville bilda regering ihop, siktet var inställt på ett samarbete som skulle sträcka sig fram till 2020.
Det höll bara några dagar. Efter en intern revolt, och giftpilar från Lars Ohly, började Sahlin förhandla med Vänsterpartiet. I december hade duon blivit en trio.
Inget har mer än det färgat bilden av partiledaren Mona Sahlin.
Politik är att vilja, välja och leda. Men Sahlin lät andra bestämma. Hon tvingades överge den koalition som hon tyckte var bäst. Det blev början till slutet för henne.
Finns det inget gott att säga om Mona Sahlin som partiledare? Självklart. Mona Sahlin insåg att Socialdemokraterna behövde förnyas. Efter elva år med Göran Persson krävdes en renovering. En rad rådslag, som skulle jobba öppet och transparent, tillsattes.
Men det bidde en tumme. Socialdemokraterna gjorde bara marginella förändringar. Exempelvis övergav de sin gamla skolpolitik och närmade sig de borgerligas.
Att förnyelsen kom av sig förklaras främst av att de tre rödgröna partierna var större än alliansen i opinionsmätningarna i 3,5 år från hösten 2006 till våren 2010.
Det yttre tryck som är nödvändigt för att genomföra stora förändringar saknades. Tvärtom var den signal som väljarna gav Mona Sahlin och de rödgröna att de skulle göra så lite som möjligt, vi gillar er ändå.
Förvåningen blev desto större när stödet för de rödgröna, med Sahlin i spetsen, började sjunka. Det gjorde det när den politik de tänkte gå till val på presenterades i början av maj i år. Alliansen gick plötsligt om i opinionsmätningarna. Vafalls?
Men då var det för sent att lägga om kursen. Trots en strålande spurt sista veckan före valet var slaget förlorat. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Med undantag för några år i mitten av 1990-talet, i samband med den så kallade Tobleroneaffären, har Mona Sahlin befunnit sig i centrum för svensk politik i två decennier.
Under den tiden har hon gjort sig känd som en tuffing. Och en som är oöverträffat bra på att ringa in problem. Få kan som hon sätta fingret på den ömma punkten.
Med leveranssäkerheten har det däremot varit sämre. Risken är att de statsvetare som inom kort börjar undersöka vad Mona Sahlin faktiskt åstadkom under sina många år i toppolitiken kommer fram till att det var ganska lite.
Opinionsbildning var hennes starka sida. Inte praktisk politik.
Mona Sahlin blev dock det största svenska partiets första kvinnliga ordförande. Däremot blev hon inte Sveriges första kvinnliga statsminister.
Socialdemokratiska ledare sitter normalt ganska länge. Med sina fyra år på posten är Mona Sahlin den mest kortlivade sedan det kollektiva ledarskapet avskaffades 1896.
Vad gjorde Mona Sahlin för fel? Två generalmissar är redan nämnda. Hon gick för snabbt från ett renodlat MP-samarbete till den rödgröna trion. Och hon tappade greppet över den socialdemokratiska förnyelsen. Men därutöver begick hon andra misstag:
SHon trodde uppenbarligen inte på den politik hon gick till val på. De senaste dagarna har Sahlin erkänt att det var ”fel politik”. Andra i partitoppen har signalerat samma sak.
I sin iver att signalera erfarenhet gjorde hon Socialdemokraterna till ett ospännande alternativ. Vallokomotiven var en rad avdankade S-ministrar som fick tummen ner av väljarna redan 2006.
Politiken spretade. Målet blev otydligt för väljarna.
Kunde Sahlin ha agerat annorlunda? Självfallet. Men det är just nu enbart av teoretiskt intresse. Hon, och resten av S-ledningen, valde den väg som nu lett partiet till sin djupaste kris i modern tid.
Men krisen grundlades långt innan Mona Sahlin blev partiledare. Utredningschefen i Socialdemokraternas tankesmedja, Ann-Marie Lindgren, talar om en kris som byggts upp under två decennier.
Socialdemokraterna har en partiledare som bestämt sig för att sluta. En partiledning som är på väg bort. Och en politik som den avgående ledningen tycker är fel. Så djup är krisen.
I mars väljs den nye ledaren. Han eller hon har ingen avundsvärd uppgift framför sig. Att få S på banan igen är en både lång och arbetsam process.