Åka tåg med SJ – då går allt åt helvete

Sanna Lundell

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2014-07-26 | Publicerad 2014-07-25

Vi har spenderat en alldeles makalöst fantastisk vecka på västkusten. Efter sex dagars strålande sol, ljummet saltvatten, glada barn och ändlösa samtal med underbara vänner så trodde jag att inget ­kunde störa mitt semesterhumör. Tydligen var det löjligt enkelt.

Humörsmarodören heter SJ. Vårt statliga järnvägsbolag som inte gör sitt jobb. När man kliver in ­i SJ:s värld känns det som om man kliver tillbaka 50 år i tiden, eller nej det var orättvist mot 1960-talet, det känns snarare som en sån där episk framtidsfilm där allt gått åt helvete, där allt är grått, sandigt, blåsigt, fult och oförutsägbart.

Resan började bra med en fräsch länsbuss från Fjällbacka till Tanum station där ett tåg mot Stockholm borde ha väntat.

I stället möts vi av ett gäng ­vilsna, svettiga och törstiga medresenärer som upplyser oss om att det ­inte ska komma något tåg. ­Spårarbeten, brända ledningar, nedfallna träd låter ryktena.

I stället ska ersättningsbussar köra oss till Uddevalla eller ­Göteborg.

Inga sms från SJ, inga mejl. Inget svar på deras telefonlinjer. Någon information genom högtalarna som ju sitter upp­satta vid ­varje station kommer aldrig. Vi väntar och väntar i hettan och till slut kommer en buss som har fått den otacksamma uppgiften att ­köra oss till Uddevalla.

Buss har ju ­inte ­någon bistro­vagn, inga ­efterlängtade drickor, inget kaffe, ingen mat, inga bord att lägga upp barnens målar­böcker på, inte ens några små ­sunkiga vattentetror. Bara ett skumpigt baksäte där hela ­familjen inklusive ­hunden efter en kort stund börjar må illa.

Väl framme i Uddevalla väntar ytterligare väntan på en stekhet, vindstilla station. Vi får syn på en konduktör som springer fram och tillbaka med dryck, bullar och ­delicatobollar som han har köpt på Pressbyrån. Han har ingen aning om när Stockholmståget kommer och när vi kan vänta oss att anlända till vår huvudstad. När jag påpekar att det verkar väldigt konstigt att SJ:s anställda har noll koll rycker han bara på axlarna och fortsätter kånka drickor och bullar.

Rykten säger 20 ­minuter. Andra rykten säger två timmar. Ingen ­information från storföretaget SJ.

Folk som ska ­vidare upp genom landet försöker desperat ta reda på om vi kommer att hinna till Stockholm i tid för deras anslutningar, vem ska annars betala för hotell i Stockholm? Ingen kan ­svara. Ingen har koll.

40 minuter senare kommer vårt tåg som äntligen ska ta oss hem, vi slår oss ner och går förväntansfullt till restaurangvagnen för middag. Men nej, där finns bara den läsk, delicatobollar och bullar som konduktören bunkrade inne på Pressbyrån i Uddevalla. Nu står vi still hungriga i Skövde och konduktören meddelade precis att de spår som legat i det här ­landet över 150 år och fungerar sämre än någonsin nu är ”fulla med folk som inte skall vara där”.

Vi måste vänta lite till alltså. Som att slänga pengarna - inte är det billigare än att ta bilen - i ett svart hål av väntan.

SJ, vilket hån till företag.

Himmel

Ord som supervärme och extremhetta är så vackra i mina öron. Låt den få omsluta oss några veckor till. Sen får det gärna bli kall, glasklar, krispig höst!

Helvete

Fjantmoderaten Gunnar Axén. Tv-licenssmitaren som inte kan göra skillnad på konst och verklighet. Som tycker att vi ska börja ­censurera musik och poesi.