Någon skrek för full hals: ”RÅN! RÅN!”
Jag satt på NK:s kafé på bottenplanet tillsammans med min fru i går lunch. Jag satte precis överbettet i en räkmacka när jag uppfattade tumult i juvelbutiken alldeles intill kaféet. Det märktes på en gång att något utöver det vanliga höll på att ske. Människors rörelsemönster, det var för många människor som rörde sig för fort på en för liten yta. Som början på ett gängslagsmål.
Någon skriker för full hals: ”RÅN! RÅN!”
Två män kommer springande från butiken, mot utgången. De har armarna i kors, som om de bär på två sköra foster. De har silver och diamanter med sig, det glimmar från famnarna, solkatter över hela bottenplanet.
En förbistrosande kund uppfattar vad som står i begrepp att ske och försöker agera. Han tar ett steg och ställer sig i männens färdriktning, och höjer handen, men blir snabbt bortknuffad. De båda rånarna springer vidare mot utgången. Efter dem följer en brokig skara; en väktare, en man som arbetar på juvelbutiken och ett par hängivna privatpersoner.
Det är som ett litet upplopp mitt bland kafégästerna. Mannen som arbetar på juvelbutiken är särskilt engagerad, han har gett sig fan på att få tillbaka sina smycken, han springer för fulla muggar och lyckas fälla den ena av männen. Sen ger han sig efter den andre - som plötsligt tar fram sin pistol. Den butiksanställde ryggar tillbaka.
Och här någonstans känner jag att jag måste hjälpa till. Det handlar inte om något intellektuellt beslut, det är mer impuls, det är instinkt. Det är nog först i efterhand som jag förstått vilken fara jag försatte mig i. Där och då handlar det bara om en reptilreaktion, ett rättspatos som sitter i märgen och som jag inte kan kämpa emot.
Jag springer mot platsen samtidigt som skrämda butikskunder springer åt andra hållet. Jag stångar mig fram, kommer ut på gatan och lyckas avväpna mannen med pistol med hjälp av en ganska enkel manöver som jag lärde mig i lumpen.
Jag tömmer magasinet på kulor och stoppar pistolen i jeanstyget bakom min rygg. Rånarna tittar kanske lite häpet på mig och försvinner sedan från platsen. Jag samlar ihop juvelerna och bär in dem i butiken, personalen visar stor uppskattning, de ger mig en av klockorna som tack för hjälpen, en Breitling som jag genast lämnar över till min fru som en present.
Min fru säger: ”Alex! Hallå! Vad är det med dig? Du verkar helt borta.” Jag svarar: ”Ja, nej, jag bara sitter och dagdrömmer.”
Rånarna försvann längs Hamngatan.