Kokainet kallar när tävlandet tagit slut

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-15

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En utvald skara av den svenska idrottshistoriens stoltheter har efter karriären ertappats med narkotikabruk, företrädesvis kokain.

Sven Nylander och Patrik Sjöberg är som många har påpekat inte först, låt vara att just Nylanders namn får mig att hoppa till i sammanhanget: över hans eleganta uppenbarelse på tävlingsbanan låg alltid något flärdfritt och ofördärvat.

Men inte heller Mats Wilander var någon man förknippade med synden själv. Och även om Björn Borg tedde sig som en sluten och svårutforskad ung man på sin tid, låg drogmissbruk inte i tangentens riktning när man såg honom i aktion.

Likväl har de båda stjärnorna åkt dit.

Annorlunda förhöll det sig med Matti Nykänen som fortfarande betraktas som världens genom tiderna främsta backhoppare. Redan under sin aktiva tid visade han prov på psykisk obalans, bristande impulskontroll och oförmåga att varva ned.

Att Nykänen, som i dag är ett psykiskt och fysiskt vrak i full färd med att utmana alkoholdöden, skulle få svårigheter med ett ”civilt” liv, berövad tävlingarnas disciplin och förhöjda livskänsla, kunde man förutse. Men de senaste avslöjandena i Sverige bekräftar det fallen Borg och Wilander redan indikerat: till och med stabila psyken råkar i gungning när en glänsande idrottskarriär har nått vägs ände.

Det är i själva verket inte ett dugg konstigt.

All heder åt fantastiska idrottsmän och -kvinnor som Gunde Svahn, Stefan Edberg, Pernilla Wiberg, Annichen Kringstad och många andra som har förmått landa i ett något sånär normalt vardagsliv efter att ha tillbringat den formbaraste fasen av sin ungdom i toppidrottens mentala undantagstillstånd.

Men trots att dessa praktpojkar och -flickor har lyckats leva upp till mediernas högt ställda krav på dem, att livet ut agera förebilder för nya generationer ungdomar, åtminstone vad drogbruk beträffar, tycker jag att hyckleriet firar triumfer i uppståndelsen kring den typ av avslöjanden som vi har fått ta del av de senaste dagarna.

Om jag uttrycker saken något förenklat: snälla, vita lamm med fridfulla sinnen och rättfärdigheten brinnande i blick blir sällan särskilt framgångsrika på moderna idrotts­arenor.

För att vinna i dagens järnhårda konkurrens inom alla stora idrotter ska du inte bara ha en ovanlig talang utan också ovanligt starkt tävlingssinne.

Tävlingssinnet är en komplex egenskap. Vissa förutsättningar är säkert nedärvda i den tävlandes karaktär, annat utvecklas under tävlandets gång: den duktige tävlaren njuter en rad tillfredsställelser inflätade i varandra:

Det handlar om vällusten i att lära sig, förkovra sig, tänja sig och hävda sig i jämförelse med andra. Samtidigt utvecklas under presterandets gång en törst att bli sedd, uppmärksammad och bekräftad och törsten släcks under extremt njutningsfulla former – med stark mental kick – när segern bärgas eller prestationen på annat sätt känns mäkta framgångsrik.

Allt eftersom framgångarna infinner sig och med dem de omistliga upplevelserna av förhöjd livskänsla blir tävlingsmänniskan beredd att offra det mesta av ”det goda liv” andra människor ägnar sig åt till vardags. Hela livet blir fokuserat på ett enda mål, i övrigt kan den toppresterandes tillvaro te sig ganska avlövad på i stort sett allt normalt.

När vi hyllar våra idrottshjältar hyllar vi dessa ovanliga och inte sällan spretiga karaktärer som upplever livet som allra mest helgjutet när de får ge sitt bästa i ursinnig, ibland hänsynslös konkurrens med andra.

Det är samma karaktär och samma egenskaper som finns kvar när ålder med sviktande fysik sätter punkt för karriären. Att en sådan karaktär är disponerad för drogbruk när tillvaron gapar öppen och tom i begynnande medelålder vid idrottskarriärens slut är kanske inte så upplyftande men begripligt.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln