”Fem öl – sedan missionären”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-07-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det dröjer inte många minuter innan vi börjar prata om henne igen.
– Jag läste att hon sett ”Da Vinci-koden” på bio, säger jag.
– Jag vet, säger Kristofer. Men det var ju flera dar sen.
Vi sitter på Söderhof. Startar om lördagen med varsin öl. Det blir tyst en stund. Sedan säger Kristofer:
– Hon och pojkvännen åt förresten tacos i går.
Allt började som en ögonblicklig men enkelriktad förälskelse.
Samma natt som ingenting hände gav hon mig adressen till sin blogg.
Det skulle hon aldrig ha gjort.
Nu, två år senare, surfar jag fortfarande in varje dag med darrande händer.
Inte längre av svartsjuka mot hennes pojkvän, mer som en studie i hur ett liv kan levas.
Det är fascinerande läsning.
Pojkvännen bakar bröd med soltorkad tomat och mozzarella. Hon gråter i slutet av ”Armageddon”. De firar sin tvåårsdag med thaikäk och ”Da Vinci-koden”. (Boken var bättre, skriver hon.) På helgerna äter de lövbit med pommes. Sedan popcorn i soffan.
Smular säkert inte ens.
Någonstans på vägen drog jag med mig Kristofer i fallet.
Vardagskvällarna sitter vi hemma vid varsin dator och följer hennes liv med lupp.
Vi ringer varandra:
– Nu har hon tonat håret igen.
Lite skämtsamt, lite på avstånd.
Men sen, när jag är ensam, tar ärligheten över. Någonstans långt inom mig bottnar tanken: jag känner en lockelse inför enkelheten i hennes liv. Tacos på fredagar. ”Lost” på onsdagar. Fem öl och missionären.
Inbillar jag mig. Hoppas jag. Inga skrik som dämpas i kudden. Vardagens självgodhet.
Bloggen är som ett dockskåp med både Ica- och medmera-kort.
Jag står utanför med mina stora ögon. Tänker på en iransk film jag såg som barn. Jag minns inte vad den heter, men jag minns en scen där en liten pojke står utanför ett bageri. Han ser små rika, feta barn trycka i sig bakelser. Ögonen strålar av lika delar fascination och avsky.
Sen går han hem igen.
Jag berättar för Kristoferom kvällen då jag träffade henne.
Hon, lika svalt medvetet världsvan som nonchalant vacker. Om hur jag tappade andan.
– Hon hade kanske varit bra för mig, säger jag.
– Du hade inte stått ut en vecka, säger Kristofer.
Men vilken vecka.