”Kärleken är inte blind, men nästan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Läs Ronnie Sandahls stockholmskrönika

Hon har gått nu.

Jag ligger ensam kvar i sängen. Det är tidig morgon. Om jag borrar ned huvudet i kudden kan jag fortfarande känna doften av hennes schampo.

Jag är utmattad. Önskar att jag kunde säga att jag legat vaken för att jag ville se Cecilia sova. När sanningen är att jag var för spänd, för nervös för att över huvud taget kunna somna.

Vi tar det från början.

Det börjar med att jag inte fattar. Att hon över huvud taget dök upp.

Det är så det måste börja.

Jag är rädd. Antagligen för att kvällen andas allvar. Det är inte känslorna på burk vars bäst-före-datum ska gå ut i morgon bitti.

Självkänslan gör dessvärre ingen toppnotering i dag heller. När jag ser henne utanför Björns trädgård tänker jag intuitivt:

Vad fan kan en sån som hon se i en sån som jag?

Jag har inget svar på det heller.

Vi gör det enda rätta. Vi börjar dricka. När vi druckit upp, och det gör vi ett antal gånger, går vi tillsammans upp till bardisken. Hon ber mig att hålla henne under armen. Hon bröt benet för några månader sedan och har sedan dess haft problem med trappor. Benet kan vika sig när som helst, säger hon. Alla muskler försvann där under gipset.

Jag tar hennes arm.

Den passar i min.

Plötsligt är det natt och vi sitter i en taxi. Chauffören är enorm.

Hans ben får knappt plats under ratten. Han spelar Lisa Ekdahl i bil-stereon.

Cecilia säger att hon älskar Lisa Ekdahl.

Taxichauffören säger att han också älskar Lisa Ekdahl.

De skrattar.

Han kan inte svenska, orden i sångerna blir mer som ljud. Cecilia sjunger också med, högre nu, och jag kan inte låta bli att le.

När vi kliver ut ur bilen behöver hon inte fråga.

Jag tar henne under armen när vi går in.

Hon nynnar fortfarande på Lisa Ekdahl.

Morgonen är vaken och oviss.

Fan.

Man vet så lite, men det är ju så, man vill ha den här spänningen, så sjuka är vi, både du och jag. Ovissheten kittlar. Sam-tidigt som man vet att känslan av otillräcklighet – hur är det här möjligt? – är precis lika nödvändig.

Sedan minns jag.

Cecilia sa att hon bara har tio procents syn.

Det förklarar en hel del.

ARKIV: RONNIE SANDAHL

Ronnie Sandahl