Det är dags att ta duellen
Senaste gången jag skrev om främlingsfientlighet och om Sverigedemokraterna så fick jag en mängd mejl från SD-sympatisörer. De var alla hatiska, många av dem hotfulla. En konstaterade att jag var ”en landförrädare” och att han skulle se till att jag straffades som en sådan. Jag blev skakad av den där anstormningen, gick runt och var orolig under en tid. Sen dess har jag många gånger kvävt impulser om att skriva igen, för jag har känt att jag inte orkar, att det är för läskigt.
Men varje gång som jag låtit bli har jag också känt obehag, eller skam kanske är ett bättre ord.
Jag har skämts för att jag inte haft modet. Jag kan ju alltid hävda att det inte är upp till mig att ta någon kamp, det är ju en ursäkt de flesta av oss kan använda. Men jag har nu insett att det inte riktigt går att säga så. Jag ser på Youtube en film där någon tårtar den kvinna som tårtade Jimmie Åkesson. Jag läser de hundratals kommentarerna under filmen. De flesta ropar skadeglatt och i triumf. Där fick hon! De här samtalen förs inte längre på obskyra sajter. De sker öppet, och ingen säger ifrån.
Jag står för öppenhet och för en generös invandringspolitik. Jag hatar främlingsfientlighet. Och plötsligt finns det sammanhang där jag är i minoritet.
Sverigedemokraterna färgar nu det här landet på ett sådant sätt att jag börjar känna mig illa till mods att bo i det, att vara en del av det. Sverigedemokraterna pratar om ”svenskhet” på ett sätt som gör att jag aldrig mer vill ta ordet i min mun. Detta händer just nu. Jag känner att jag långsamt håller på att tappa greppet om mitt eget land. Det är en helt förfärlig känsla.
Jag ser Jimmie Åkesson under SD:s landsdagar. Han attackerar vildsint Socialdemokraterna. Han kräver av Stefan Löfven att denne ska ta debatten. Han menar att Löfven inte längre kan gömma sig. För något år sedan hade jag kanske tyckt att det bästa sättet att möta Åkesson och andra främlingsfientliga människor är att strunta i dem. ”Man ska inte argumentera med en idiot. Han drar ner dig till sin egen nivå och vinner på erfarenhet”, som någon sa. Fast jag tror inte på det längre. Det är en läskig rörelse vi ser och den rör sig fort och farligt. Vi är trots allt en klar majoritet i landet som INTE stöder Sverigedemokraterna.
Jag tror att vi måste börja väsnas. Löfven måste ta duellen och det måste vi andra också göra. Och vi ska hojta och ropa och föra liv och säga ifrån. Och när vintern blir vår och våren blir höst så är det val i Sverige och då har vi faktiskt chansen att ställa mycket till rätta igen.