Anna Anka har rätt om plastikträsket
När det kommer till just plastikopera- tioner håller jag för första (och enda) gången med Anna Anka. Hon som annars är så full av förlegad, elitistisk, kvinnofientlig skit har en gång sagt:
”Jag förstår inte alla som plastik- opererar sig, dom ser ju ut som ödlor.”
Huvudet på spiken, Anna!
Min kompis man är plastikkirurg och i ett infall av lust till journalistiskt grävande, stod jag plötsligt i bara trosorna i deras vardagsrum. Jag sa ”se det som ett experi- ment, jag tar inte illa upp, jag tycker om mig som jag är, men visa mig vad som skulle behöva fixas om du fick fria händer att göra mig Anna Anka-perfekt. Visa mig hur sjuk du är.”
Han skrattade men jag menade allvar. Han tog motvilligt fram en av sina pennor och började rita. Han klämde, kände, vred och vände.
Vad jag såg i spegeln när han var klar fick mig att gapskratta samtidigt som jag ville kräkas. Jag var full av mörkblå linjer, streck och prickar. Jag fick en stark känsla av olust. Ingen ska få skära och lappa i mig. Jag tog fram tvålen.
Jag hatar att vara den som klagar på andra, men hur i helvete kan man göra sin plastikoperation i tv? Jag har själv gjort saker i rutan som jag kanske ångrar så här i efterhand, men vad tänkte den ”mulliga kvinnan från media” på?
Inga pengar eller exponering i världen skulle kunna få mig dit! Hennes undersökning och operation sågs antagligen av många vars bröst är precis lika hängiga som hennes var före operationen. Att få bekräftat på tv hur fult det är, och höra läkarens smaklösa skämt om gäddhäng och taxöron, tror jag kan göra riktigt ont.
Många genomlider sina ingrepp i ett försök att se yngre ut. Men fasen, en stram, puffig, töjd och blank hud ser inte ung ut. En 55-åring som lyft sig, ser bara ut som just en lyft 55-åring.
Det syns. (Förutom i vissa fall när allt gått så fel att man inte kan avgöra om personen i fråga är 25 eller 65. Som en superslät tant.)
Alla opererade delar samma utseende till slut, som en egen folkgrupp, det går inte att luras.
Och: vad händer sen?
När man lyft sig eller skaffat implantat, och tiden går? Det måste förnyas, stramas upp och bytas ut. Underhållas, helt enkelt. Tänk om man blivit av med jobbet och sparkontot är tömt, hur gör man då? Dessutom förlorar man för evigt möjligheten att åldras naturligt och snyggt.
I original. Man är fast i träsket.
Personligen hoppas jag att jag aldrig faller dit, att jag inte tappar omdömet så till den milda grad att mina prioriteringar totalt vilsnar. Att operera sig är att skriva under på att man själv inte duger eller är värd att älskas just som man är.
Vill ni inte ha mig i original så får det kvitta.
PS. För att undvika missförstånd: jag talar inte om operationer som gäller missbildningar eller olycksdrabbade, dock finns även där en gråskala.