I fantasierna finns ingen plats för död
Hej! Vill du veta när du kommer att dö?
Frågan ställs av en av alla skojare på nätet som är ute efter mina pengar, mina åsikter, min ångest eller något annat jag har som dom kan exploatera. Dom som vill ge mig en större Rolex och en jättebillig penis. Eller om det var tvärtom.
Men av alla idiotiska erbjudanden på nätet tar detta priset. Dels för att det vore en mardröm att faktiskt veta när man kommer att dö, ens om det vore möjligt att förutsäga. Dels för att det nästan retar livet ur mig att det sitter någon jävel i den bortre ändan och tjänar pengar på andras oro.
Fast egentligen börjar det med att min dotter, som är 19 år, tycker att jag borde låta mera som Sven Wollter. Han är ju så mysig. Han har en skrovlig röst. Han rosslar. Han brummar. Han tycks motsvara hennes checklista på hur en gammal farsa ska vara.
Jag lovar att försöka. Göteborgskan har jag. Det är alltid en start.
Att jag blir lika snyggt fårad och sexigt erfaren är dock tämligen osannolikt. Det är inte ens säkert att jag blir lika gammal som Sven (i?dag 75).
Men det finns alltså någon på nätet som vet och som gjort geschäft av våra naturliga tankar om det oundvikliga. Det är han som borde dö. Inte jag.
Märk väl, jag freakar inte på döden. Den tar inte upp särskilt mycket tankemöda. Jag ägnar den inte speciellt mycket tid.
Däremot känns återstoden av livet allt viktigare för varje gång man fyller år. Så när Helena von Zweigbergk i en tidningsintervju säger att man efter 50 inte har råd att slösa med tiden längre, då nickar jag medhållande.
För precis så är det. Ju äldre man blir desto viktigare känns det att göra rätt saker i?stället för fel saker.
Så sant. Men så svårt.
Särskilt som definitionen av slöseri med tid varierar från person till person, och från stund till annan. Ibland kan det kännas som en investering i sin egen mentala hälsa att se alla avsnitt av Pang i bygget, ännu en gång. Nästa dag framstår fem kilometer powerwalk som det enda raka.
Emellanåt, mot slutet av en god middag med vänkretsen, leker vi med tanken på det perfekta äldreboendet. Det är ett stimulerande samtalsämne. Hur fin den italienska trädgården ska vara. Hur vi ska umgås och skratta. Hur vi ska spela gitarr, dricka vin, läsa böcker, snacka och göra allt som vi helst gör redan i?dag.
Och i dom fantasierna finns det aldrig plats för döden. Skönt, va?