Småbarn är som värdetransportrånare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag ska till Bollnäs, av alla ställen.

Kissnödig och yr av stress drar jag in på Centralstationen.

Springer in på toaletten. Pröjsar mina fem kronor. Tusen väskor. Svetten börjar tränga fram under rocken.

När jag till slut stapplar ut från toaletten med mina väskor står där en liten pojke, omkring sex år gammal, och håller upp dörren.

Han stirrar på mig.

Sedan släpper han dörren, sekunden innan jag ska igenom. Jag har inga händer över, och tvingas därmed ta emot dörren med pannan.

Jag ler ändå snällt tillbaka, så där som man gör.

Han ler också.

Det är klart att han gör, det kalkylerande lilla aset.

Jag brukar liksom alla andra utgå från att barn per definition är goda. Med pannan mot den iskalla glasytan börjar jag revidera min världsbild.

Tänk om det är tvärtom.

Tänk om alla värdetransportrånare som skyller allt på sina frånvarande fäder har rätt i det avseendet att de förblev barn.

Med barnens högtid, julen, strax bakom ryggen är det inget orimligt antagande.

Alla som någonsin har sett en femåring slita upp paket efter paket, utan att kolla vad som var i eller vem det var ifrån, vet.

En jul med småbarn är inte särskilt olik ett värdetransportrån.

Små beräknande uslingar som kräver kontanter eller kapitalvaror, stenade på socker och transfetter, med ögon som glimrar av ha-begär och otacksamhet.

Minns ni?

De flesta av oss peakade ju på elakhetsskalan redan innan vi börjat femman.

Vi var ilskna, missunnsamma och totalt främmande för alla sociala koder.

Vi kastade äpplen på bilar, trots att vi visste att de kunde krocka. Vi tjatade kraterstora hål i huvudet på våra föräldrar, trots att de var sekunder från psykbryt.

Vi kanske till och med njöt av det.

Sedan fick man ändå stå där på Barnens dag och känna sig lite förmer än alla andra.

Flaggor hissades på skolgården. Vi var mätta och belåtna, låtsades tänka på barn som svälter. Vuxna höll högtidliga tal. Vi ritade teckningar som krävde mer än rätt mycket god vilja för att anses vara väl genomförda.

Framför mig ser jag nu varenda närsynt lärarinna som under mina tjugotvå år i livet knäppt sina händer, lagt huvudet på sned och mässat:

Vuxna har så mycket att lära av barn. Titta hur världen ser ut. Tänk om barn fick styra istället.

Ja, tänk.

Ronnie Sandahl