Hysterin kring fotbollsatleten säger mycket om manskrisen

Det var säkert jättesnygga mål Brasiliens stjärna Neymar gjorde i öppningsmatchen mot Kroatien häromdagen.

Men ännu viktigare är att han har fina ögon.

Mer än någonsin tidigare känns ju detta fotbolls-VM som en internationell skönhetstävling.

Det är otänkbart att vi ens under den nationella yran ”Bronssommaren” 1994 skulle ha ägnat spaltmeter åt att dregla över Tomas Brolins magnifika vader, fördjupat oss i deras välformade spänstighet och spridit bilder på dem till alla våra vänner.

Nu är blicken på manskroppen en annan.

På sportsidorna möts man inte sällan av målande beskrivningar av Ronaldos väldefinierade magmuskler och diskussioner kring hans nakenomslag för spanska Vogue
Skytteligan i all ära – men nu rankas spelare även utifrån kroppsfettsprocent.

Casillas hyllas i tidningar som The Guardian för sina ögonbryn. Keisuke Honda för den trendiga hårblonderingen. Pirlo för stilkänslan i sina italienska blazers.

Att modevärlden fått upp ögonen för den kommersiella potentialen i fotbollsmännens kalsonger är en förklaring till denna växande utseendehets.

Ända sen David Beckham blev den förste mannen någonsin att pryda modemagasinet Elle sägs det att fashionfolket betraktar fotbollsplanen som en catwalk.

Beckham satt tidigt längst fram på Louis Vuitton-visningar och använde scarf.

I dag är det regel snarare än undantag att spelare viker ut sig i GQ i bara mässingen. Här finns sponsorpengar att hämta.

Men det är ingen slump att kulten kring fotbollsbringorna exploderar just nu.

Samtidigt som vi matas med tuktade torsos från idrotten, mår ju den vanliga, dödliga manskroppen allt sämre.
De fattigaste, outbildade männen blir oftare övervikt-iga, deprimerade och feta. Mer än varannan svensk man väger för mycket, enligt statistiken. Hälsoklyftorna ökar. Den gamle kroppsarbetaren, tidigare ett hyllat mansideal, är en trött och utsliten förlorare på arbetsmarknaden.

Inte konstigt att längtan efter den traditionella mansrollen vaknar till liv.

Och mitt i allt detta fysiska och ekonomiska förfall, där patriotiska vindar blåser allt hårdare, kommer han in – fotbollsatleten.

Vacker, stark, muskulös och klädd i nationens färger.

Snygghysterin kring Neymar, Ronaldo och de andra säger nog mer om manskrisen än vi tror.

Följ ämnen i artikeln