Total apati – jag har hamnat oväntat rätt
Min väckarklocka talar om för mig hur länge jag har sovit, och jag är glad för att den inte talar om för mig hur mycket jag har druckit. Pallrar mig upp ur sängen och bestämmer mig för att gå och se ”De ofrivilliga”, Ruben Östlunds nyskapande film om grupptryck. Det brukar vara folktomt så här mitt på
dagen, men när jag kommer in i biosalongen är den fullsatt av en publik som ser ut att vänta på ”Lasse Majas detektivbyrå”. Jag går ut för att fråga om jag har gått fel, och hör att en man redan pratar med biljettkillen i dörren.
– De är större än vad de ser ut att vara, säger SF-killen utanför. Förklarar att det är några skolklasser som är här med sina lärare. Men det är rätt film och rätt salong.
Så vi går in igen. Jag och mannen. Filmen börjar och man får man se en massa fötter som kommer in på en fest. Inga ansikten, bara röster och tillhörande ben. Jag känner mig oförsiktigt positiv.
– Va e det här för jävla skitfilm?
– Man ser ju inget. Varför skall vi sitta och se på fula fötter för?
– Vad fan, nu blev det bara mörkt. Varför blev det mörkt?
– Kolla bögarna. Jävla äckliga bögar.
”De ofrivilliga” fyller hela bioduken. Och ”De ofrivilliga” fyller hela biosalongen. Det är 3D utan 3D glasögon. Ofrivilliga runt omkring mig kastar popcorn. Ofrivilliga gör inga konstpauser för att andas när de lägger sitt eget kommentatorspår. Det är aldrig tyst. Efter fem minuter vill jag skrika. Efter tio skriker jag. Efter tjugo minuter sitter jag djupt nersjunken i min biofåtölj i total apati och njuter av att jag har hamnat så oväntat rätt.
– Auoh, vikka fula tjejer.
– Skulle inte ta i dem med tång.
På bioduken rullar bildsekvenser med olika former av grupptryck. I salongen sitter en kvinnlig lärare och piper ”ni måste vara tysta, här sitter människor som har betalat
jä-ätte mycket, en massa pengar”. Det är förlamande bra. Alltihop. En man i den bakre delen av salongen vrålar ”Håll Tjaften! Håll Tjaften!
Håll Tjaften!” Någon skriker ”Ut! De skall bara ut! Fattar ni? De skall u-u-ut härifrån.”
Samtidigt flimrar scenerna vidare. Människor gör inga egna val. Jag sneglar på killarna i bänkraderna bakom mig. Det finns ingen nödutgång för dem. Någon gör ett utbrytningsförsök och säger ”amäh, va tysta”. Men killen som säger det, säger det med ett frågetecken efter. Och det spelar ingen roll om killarna bakom mig vill vara tysta, om de tycker att det har blivit obehagligt med vuxenmänniskorna som avgrundsvrålar utan kontroll, eller om de tycker att filmen faktiskt börjar bli bra. Det är för sent för det. Det är som när busschauffören i filmen viskar ”det fattar du väl, att jag inte bara kan gå in i bussen och köra vidare nu, när jag har sagt att jag inte skall köra vidare förrän någon har erkänt”.
Vi är en scen i filmen. Och jag undrar om alla andra i salongen också har fattat det, eller om det krävs en slö bakfyllehjärna för den typen av insikter. Jag tänker på
juryns motivering när ”De ofrivill-iga” vann pris på Stockholms internationella filmfestival. Att filmen ”visar hur vi människor hanterar obekväma situationer som i slutändan definierar oss som människor”. Hur vi intar roller. Och hur vi sedan tror att vi måste hålla fast vid våra roller. Gruppen som håller fast gruppen. Och här sitter vi med Ruben Östlunds film som en gigantisk spegel att spegla oss i, och ändå kan vi inget annat än att just definiera oss som människor. Mer förmår vi inte.
Jag lämnar bion. Ute är det ljust och bråk i Rosengård och Tensta, och moderata idéer om svenskkontrakt, och fyrverkerier har blivit farliga, och köttfärsen har blivit ofarlig igen.