Slumpen tar även goda människor
Slumpen är en av livets osynliga chefer. Den pekar med hela handen utan att vi ens begriper vad som sker.
Som ung och nybakad journalist i början av 1980-talet hade jag mer tur än jag förmodligen förtjänade. Slumpen gjorde nämligen att jag blev arbetskamrat med några av de mest inspirerande yrkesmänniskor jag någonsin träffat.
På Radio Göteborg fanns rabulisten Frank Gunnarsson som varje dag tänjde gränsen för god smak och yttrandefrihet. Där fanns konfrontatören Janne Josefsson med sin fruktade mikrofon, där fanns debattcharmören Lennart Persson med både radioröst och TV-utseende, där fanns Leif ”Loket” Olsson som folklig motvikt till de radikala samhällsgrävarna.
Och där fanns Lasse Brandeby.
Sicken gäng, som det heter på göteborgska. Stefan Livh var något år yngre än mig men redan radioveteran. Vi slog oss samman och gjorde underhållning efter eget huvud. Det mesta producerades under den stegrande stress som är radions signum. I början av veckan var det lugnt, men snart nog sprang vi i korridorer med kaffemuggarna skvalpande. Vi körde radiobil som racerbil. Vi klippte band med ett öga på klockan och plötsligt låg vi i direktsändning med adrenalinnivåer långt över det tillåtna.
Och där fanns Lasse Brandeby.
Han var redan local hero med radioversionen av Kurt Olsson. Kassettband med programmen cirkulerade i missbrukarkretsar. Vi som inte kunde få nog. Vi som kunde replikskiftena utantill och citerade som ur en bibel: ”Asså, inga ögonbryn?”, eller ”Lilla nuddibjörlingen”. Bertil och Bertil ...
Slumpen gjorde honom till Kurt Olsson. Plötsligt var det bara så och under större delen av sitt kvarvarande liv pendlade han mellan två personligheter – sig själv och den koleriske Kurtan.
Nu har det gått två dagar sedan det urtrista dödsbeskedet, och de flesta kända svenskar har sagt sitt i enkäter och minnestal. Det mesta jag har läst stämmer, för det tycks alltid landa på samma plats, med samma konstaterande. Lasse Brandeby var en god människa, varmhjärtad, vänlig, snäll och omtänksam.
Det är så jag minns honom. Även i de mest tillspetsade stunderna när Frank Gunnarsson blev hatisk och Claes Malmberg blev spydig – då förblev Lasse hjärtegod.
Men han fick bara bli 66 år. Så du Gud, om du läser detta – du har så många att välja på, och ändå måste du ta just Lasse ...
Hur tänkte du då?
Eller ska du också skylla på slumpen?