De borde skriva en låt om Murad i Växjö

”En man som Murad skulle kunna vara idol för pojkar och unga män”, skriver Kerstin Weigl.

I Växjö bor en fantastisk man som heter Murad. En klok man värd att lyssna på. En man som Murad skulle kunna vara idol för pojkar och unga män. Men det är inte så det fungerar i stadsdelen Araby där ”kränkta” killar kastar sten på poliser.

Varför? Det kan Murad ­inte begripa. Hur kan barnen vara så otacksamma? Jag läser om Murad i Natalia Kazmierskas och Olof Svenssons granskning av stenkastarna i småländska Araby. Han är 46 år. Hans 15-årige son brukade vara bäst i klassen. Nu är han stenkastare, dömd för våldsamt upplopp. För Murad är det en fruktansvärd sak, för vilken förälder som helst skulle det vara en fruktansvärt smärtsam och skambelagd sak, ­ändå står han i Aftonbladet och berättar.

Han undrar varifrån ­sonen fick detta, att de ska vara arga på polisen, på samhället och på svenskarna. Han berättar hemma för sin son om hur det var för familjen medan de levde i ett flyktingläger mellan Irak och Jordanien i fruktansvärd hetta och djur överallt. Det var för att skydda ­barnen de flydde därifrån. Tänk att de kunde komma till Sverige!

Det så kallade samhället famlar efter förklaringar till stenkastningen. Har de varit för mesiga? Är straffen för låga? Och var är ­föräldrarna? Men Murad finns. Han står ju där.  Han känner inte så många i Araby, men ungdomarna har han lärt känna. Han är jämt ute och frågar efter sin son.

Murad säger: Sverige skyddar er! Ni måste tacka Sverige, men inte på det här sättet.

Stenkastarna säger det förväntade: Mannen, kommunen gör ingenting, staten gör ingenting, polisen bara provocerar och slår oss.

Vi har hört det förut. Poliser är ”grisar”. Hatet stänker vidare över de som är satta att hjälpa, fritidsledarna, fältassistenterna. Även fönstren till den fina sportanläggningen man byggt slogs sönder.

Jag frågar mig som Murad: Vad är det för dumheter? Den här epidemiska ”kränktheten”, som till största delen är en barnsjukdom. De flesta tröttnar nämligen, blir vuxna, får annat att göra. Jag kan förstå att rapparna, som behöver ett sådant samhälle, behöver lägga åtminstone någon trovärdighet bakom påståendet ”jag är en föraktad neger från farliga stadsdelen”.

Något måste de ha att ­skriva om. Men de borde ­skriva en låt om Murad.

Följ ämnen i artikeln