Stockholm – en förvuxen småstad

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl ställer en politiker till svars för bristen på storstadskänsla

Det är en kväll som alla andra.

Stockholm regnar igen och Medborgarplatsen ligger öde.

Vi har varit på bio och vill vidare. Vidare som i vidare utan att bli full.

Men klockan är halv elva och stan är stendöd.

Och så bubblar det plötsligt upp inom mig.

Känslan som alla 21-åringar - som någon gång besökt New York och därför vet hur allt ska vara - till slut måste konfrontera:

Vad fan är det här för stad?

Här är man lite skönt kontinentalt morgontrött och anständigt metropolisk. Här vill man dricka kaffe efter tio, sitta i rock inomhus, diskutera trängselskatter och rökförbud. Men det spelar liksom ingen roll hur mycket storstadsmänniskor vi än försöker vara.

Vi är en ny tids människor i en gammal tids stad.

I Stockholm finns inte ett acceptabelt nattöppet kafé. Det är i stort sett omöjligt att få ett anständigt mål mat efter tio. Hemkört till dörren? Fråga inte ens.

Det är därför jag dan efter ringer till Roger Mogert.

Dan efter, strax före nio på kvällen. Stockholms kulturborgarråd är en trevligt jämställd socialdemokrat som precis har nattat barnen.

Jag lättar mitt hjärta.

Roger lyssnar och säger att han inte har tänkt så mycket på det.

-Det kan bero på att jag är en 37-årig trebarnsfar, säger han.

Jag säger att det kan spela in.

Roger tar sig tid, lyssnar, är inte direkt oroad, men tar mig nästan på allvar.

-Om man inte vill gå på krogen eller besöka en restaurang? Ja, då blir det ju värre, säger Roger.

Alla dessa brister, tyder inte de på att Stockholm bara är en förvuxen småstad?

-Nej, Stockholm är Sveriges enda storstad, säger Roger.

Jag föreslår statliga subventioner. Alla försök att levandegöra Stockholmsnatten borde belönas. Det tas ett emot med viss skepsis.

Men det känns ändå som att vi når varandra.

Roger och jag.

Nu har du i alla fall något att ta upp på nästa fullmäktige, säger jag till slut. Och Roger svarar snällt, men med en lite dröjande ton:

-Ja, jo. Vem vet.

Sen tackar vi varandra, som efter en uppgjord boxningsmatch, utbyter lite artighetsfraser och lägger på.

Ute har det hunnit bli mörkt. Kanske till och med höst. Klockan är kvart över nio.

Jag ska googla mig själv.

Roger ska sova.

Det är en kväll som alla andra.

Tidigare Ronnie Sandahl-krönikor

Ronnie Sandahl